vane. Man mäste gifva dem en pension
och låta dera irra längs kusterne af de nya
republikerne (skratt),
Man trodde ock att ingen Adel mer
skulle finnas. J veten, mine Herrar, huru
denna troslära gått i fullbordan. Napoleon
kom och gjorde en mängd kungar; han
gjorde en Kejsare; han skrattade åt dessa
jemlikhetsprinciper , som man så mycket
utropat, och de der verldsföraktarne, som
ej mer ville veta af något adelskap, dem
kallade han Hertigar, Markiser, Grefvar
— och de läto kalla sig så (Nytt skratt.)
Men, mine Herrar, hvilka voro de som
ban icke tänkte på att gifva några titlar ?
De hvilka det hade varit ett narrspel att
tillbjuda sådana? Larockefoucauld , La-
Fayette m, fl. hade intet att mottaga af
hans hand. Blott de som voro Acelsmän,
undsluppo honom,
Jag säger icke att han gjorde rätt; tvert-
om, ty han återställde fåfängan i saken,
icke nyttan. Denne allsmägtige man, som
gjorde adelsmän, utesiöt ärftligbeten. Hvar-
före? För det han var Despot, men en
despot full af storhet och fåfänga. (I Cen-
tern: Bra, mycket bra,)
Våra moötståudare medgifva att det äns.
pu alltid skall finnas individuella storhe-
ter; män af snille, stora medborgerliga öf-
verlägsenheter.
Ja, utan tvifvel, men jag påstår att sto-
ra familjer äfven skola finnas, och att just
friheten skall frambringa dem.
Låt en menniska utnärka sig i hvad väg
som helst; hans son ärfver alltid både hans
förmögevhet och det anseeude han förvärf-
vat sig; sonen skall alltid utgå från den
plats der fadren lemnat honom. Om denna
son är en medelmåttig menniska, så stan-
nar familjens moraliska tillväxt; men om
äfven han utmärker sig, skall han, un-
derstödd af den ställning hvari fadren lem-
nat honom ; gå längre än denne. Stun-
dom kan det ock inträffa att icke han, u-
tan hans barn fortplanta familjens upp-
höjelse,
Det är på detta sätt som de stora fa-
miljerna bilda sig i alla yrken, i närin-
garne, i armden, på den politiska och ju-
ridiska banan; det sker derigenom att en
far på en gång öfverlåter hela sin fö: mö-
genhet, sitt anseende, med ett ord — hela
sin ställning.
Utmärkte män skola på sina barn öfver-
flytta sin förmögenbet, en del af sitt
ansceende, och sålunda grundlägga familjer,
Ville man hindra detta skulle man börja
med att afskaffa förmögenhetenos ärftlighet,
hvilket J, mine Herrar, svårligen lären til-
låta, eller ock qväfva i menniskornas hjer-
tan den känsla som ovilkorligt ingifver in-
teresse för sonen af en stor man. Skuilen
J väl vilja neka tillvaron af en sådan kän-
sla? Jag bör i sådant fall åberopa några
nya och träffande exempel:
Inem militaiven halva vi den St Cvyurska