kunna återfödas bland er, blott mera re-
gelbundet och utan tygellöshet. Menni-
skorpa uppstiga i denna tribun för att ut-
veckle förstånd, vältalighet, sjelfbeherrsk-
ning — med ett ord allt hvad som erfor-
dres för att styra andra. (Braf, ganska
braf).
Skönheten och nödvändigbeten af den
id som utgör grundvalen för dessa båda
elementer bestrides af ingen; men det tredje
elementet. som man giltvit det förhatliga
natonct Aristocrati, det bekämpes af alla
krafter och det är framför allt på det jeg
bör och vill fästa uppmärksamhet.
Jag känner ingen böjelse för aristoeratin
och behöfver, så väl som trots någon, att
slippa möta den på min bana; men må
vi icke förvillas af dåraktiga fördomar;
utan gå i bottoen med saken,
Alårig har det fallit pågon publicist in
att ställa Kungadömet gent emot Demo-
cretio ensam, Jag uppmanar mina mot-
ståndare atti historien uppsöka något dy-
likt, Mano har sett Arestocratin uppställas
jemte democretinz och detta i Rom, den
ryktbaraste af alla gamla stater, men
Kungadömet jemte Democratin — aldrig.
Man har också medgifvit att det fordrades
en länk mellan Kungadömet och Demo-
cratin.
Man har nämnt en andre Kamare; jag
gillar hvad man dervid ytlrat att en så-
dan elltid erbjuder stora fördelar, sam-
mansatt huru som helst. Man har sagt
att den skulle öfverse lagarne, framlägga
amendermenter som undgått oss. Detta —
mine Herrar, tillåt mig att säga det — vore
en ringa fördel. Om dess verksamhet io-
skränkes till lagers rättande och fullkom-
nandet af våra arbeten, så är den ingen-
ting eget, blott en fördubbling,
Men om en andre Kamare skulle vara
något, måste den representera andra in-
tressen, endast då blir den ennat än ett
onödigt upprepande af samma sak,
Då blir frågan hur man skall tillska-
pa detta egoa interesse. Här förutser jag
ett inkast; man skall säga mig: Huru kes
samhället hafva två interessen?
Tusen interessen korsse hvarandra i sam-
hället; de sammangjutas likväl till tvenne.
Det förste är fortskridandets. Ja alla
samhallen gå framåt och måste göra det;
fortgången är den skönaste afnya tidens tros-
täror och jag delar den. Om samhällets
väg icke ginge framåt, om revolutionerre
ej bade något mål, funnes ingen tröst för
det blod, de tårar som runnit. En så Ded-
slående tauka kan ej vars, är icke sean.
Samhället går framåt, men huru sker det,
om det skall gagna? I
Hvarje förändring skall, för att vara
nyttig, hvarken vara för brädstörtande
ller för mwmveclet bhbetlvdande I dessa Ard
1