kunna återfödas bland er, blott mera regelbundet och utan tygellöshet. Menniskorpa uppstiga i denna tribun för att utveckle förstånd, vältalighet, sjelfbeherrskning — med ett ord allt hvad som erfordres för att styra andra. (Braf, ganska braf). Skönheten och nödvändigbeten af den id som utgör grundvalen för dessa båda elementer bestrides af ingen; men det tredje elementet. som man giltvit det förhatliga natonct Aristocrati, det bekämpes af alla krafter och det är framför allt på det jeg bör och vill fästa uppmärksamhet. Jag känner ingen böjelse för aristoeratin och behöfver, så väl som trots någon, att slippa möta den på min bana; men må vi icke förvillas af dåraktiga fördomar; utan gå i bottoen med saken, Alårig har det fallit pågon publicist in att ställa Kungadömet gent emot Democretio ensam, Jag uppmanar mina motståndare atti historien uppsöka något dylikt, Mano har sett Arestocratin uppställas jemte democretinz och detta i Rom, den ryktbaraste af alla gamla stater, men Kungadömet jemte Democratin — aldrig. Man har också medgifvit att det fordrades en länk mellan Kungadömet och Democratin. Man har nämnt en andre Kamare; jag gillar hvad man dervid ytlrat att en sådan elltid erbjuder stora fördelar, sammansatt huru som helst. Man har sagt att den skulle öfverse lagarne, framlägga amendermenter som undgått oss. Detta — mine Herrar, tillåt mig att säga det — vore en ringa fördel. Om dess verksamhet ioskränkes till lagers rättande och fullkomnandet af våra arbeten, så är den ingenting eget, blott en fördubbling, Men om en andre Kamare skulle vara något, måste den representera andra intressen, endast då blir den ennat än ett onödigt upprepande af samma sak, Då blir frågan hur man skall tillskapa detta egoa interesse. Här förutser jag ett inkast; man skall säga mig: Huru kes samhället hafva två interessen? Tusen interessen korsse hvarandra i samhället; de sammangjutas likväl till tvenne. Det förste är fortskridandets. Ja alla samhallen gå framåt och måste göra det; fortgången är den skönaste afnya tidens trostäror och jag delar den. Om samhällets väg icke ginge framåt, om revolutionerre ej bade något mål, funnes ingen tröst för det blod, de tårar som runnit. En så Dedslående tauka kan ej vars, är icke sean. Samhället går framåt, men huru sker det, om det skall gagna? I Hvarje förändring skall, för att vara nyttig, hvarken vara för brädstörtande ller för mwmveclet bhbetlvdande I dessa Ard 1