Banken. — Detta utgör det starkaste be-
viset på giltigheten af den sats vi nå-
gon gång förut framställt om nödvändighe-
ten att låta myntbestämning och utvexling
följas åt, på det att icke, såsom nu skett,
den förra må bli hinderlig för den sednarc,
eller orsaka farliga brytningar i samhällets
förut nog invecklade penningeställning.
firr Rydbergs och Morsings utlåtanden
skilja sig, som läsaren finner, ifrån de fö-
regående tvänne Hrr Handlarnes, egenteligen
deruati, at Hr Rydberg anser kursens försäm-
ring hero på opinionen om vårt sedelmynt,
och att han mera direkt med ja besvarat
frågan om kursens verkan till pedsättning
af exportartiklarnas silfvervärde. - Härvid
vilja vi blott anmärka, att opinionen i ifrå-
gavarande fall hvilar på ett verkligtsakförhål-
lande, hvilket ock Hr Rydberg sjelf visat
gerom eftersatsen i sitt svar. Emellan 2 och
punkterna af Hr R:s svar ha vi tyckt
oss finna någon motsägelse som vi icke rätt
kunna förklara. Hr Morsing har ansett ut-.
vexlingen böra begynna genast efter Hrr
F ullmäktiges kungörande till K. M:t, hvar-
med hans svar öfver 4 punkten står i ett
naturligt sammanhang.
En besynnerlig omständighet vid hela den-
na frågas behandling af Hrr Fullmäktige
var, alt de handlande aldrig fingo genom
åem del af Hr Wigerts anbud. Möjligen
skulle man annars baft anledning att kuuna
vänta sig ännu flere intressanta praktiska
upplysningar,
Att anbudet icke kommer att anta-
gas af Hrr Fullmäktige, anses emed-
lertid nu mera såsom säkert, i anseende der-
till, att köpets afslutande i utländsk mynt-
sort strider mot R. S:s uppdrag. I förmo-
Ke om en sådan sakens utgång, tro vii
t fall, att allmänheten stadnar i förbin-
le hos Hrr Fullmäktige för den discussion
öfver ämnet, som den katechetiska förha nd-
lingen framkallat, och för det de icke för-
hastat sig i en så maktpåliggande angelä-
genhet.