besök, Talleyrand åhörde honom utan att
förändra en muskel i sina aviletsdrag och
svarade, sedan den andre slutat, med den
Lhögtidligaste ton i verlden: Ja! somlige sä-
ga att kungen i England är död, och an-
dre att han icke är det; ni önskår kanhän-
da veta min tanke ? — Ja, min Prins, det är
just min innerligasto åstundan.? Nå väl,
jag tror ingendera delen! jag nämner
detta till er i förtroende; men jag hoppas
ni icke missbrukar det; den minsta obetänk-
samhet från er sida skulle på det högsta
kunpva kompromettera mig.
Vid ett visst tillfälle, då Talleyrand och
en dess vän talade om franska aktiisen,
Mademoiselle Duchesnois och ett annat
fruntimmer, af hvilka ingendera var vac-
ker, (den första hade särdeles fula tänder,
och den senare aldeles inga) sade Talley-
rand: Om fru S. blott hade tänder, skulle
bon vara lika ful som Mademoiselle Du-
Enp utmärkt person anmärkte en gång åt
Talleyrand: Uti öfverhuset finnas åtmin-
stope män som äga samveten. ?Samveten!
inföll Talleyrand, ja, det är säkert; jag
känner många Pärer som hafva två.
Talleyrand hade en förtrogen tjenare
som var honom utomordentligt tillgifven
men tillika ytterst nyfiken. Då han en dag
hade anförtrott honom ett bref, blef han,
med förvåning, från sitt fönster varse att
betjenten var sysselsatt att helt kallt läsa
det, Dagen derefter då betjenten skulle ut-
rätta ett dylikt ärende, tillade Talleyrand
i det andra brefvet ett postscriptum, så
lydande: Ni kan lemna öfverbringaren här-
af mundtligt svar: han är redan fullkom-
ligt underrättad om hela affären, emedan
han; varit så försigtig och läst detta innan
han framlemnat det. Detta postscriptum
verkade mera än de alfvarsammaste före-
bråelser.
- . . . - NM