tillkänna sina åsigter öfver samhällets ele
menter och stöden för en sann frihet, och
hos den som icke förut känner hans histo-
ria, måste det nästan väcka förundran att
hvad han häröfver yttrar, kan jemföras med
kärnan af allt hvad de ypperste Författare
yttrat derom i nyare tider.
Se här hans betraktelse öfver det Romer-
ska samhället i den märkvärdiga tidpunkten
af republikens införande, i I kap. af andra
boken.
Det hädanefter fria Romerska Folkets
bedrifter i fred och i krig, en styrelse som
årligen ombyttes och lagarnes herravälde,
mäktigare än menniskors, går jag nu att af-
handla. — Denna frihet hade af den sista
Konungens tyranni vunnit ett förhöjdt vär-
de. Ty hans företrädare hade så regerat,
att de alle, hvar efter annan, gjort sig för-
tjente att anses såsom grundläggare åtmin-
stone till de delar af staden, som de tillagt
till nya hemvist för den utaf dem föröka-
de folkmängden. Utan tvifvel skulle ock
samme Brutus, som genom despotens stör-
tande inlade så mycken ära, hafva gjort
Staten den största skada, om, drifven af ett
otidigt. frihetsbegär, han frånryckt någon af
de förra Konungarnpe dess spira. Ty den-
na råa. hop af herdar och landsstrykare,
öfverlöpare från egna fädernesland — hvad
skulle hafva händt, om den, under skydd
af en fredlyst helgedom, fri eller åtminsto-
ne strafflös, utan fruktan för en Konunga-
makt, hade börjat att af tribunstormar sät-
tas i rörlighet och, i en ännu sig främman-
de stad, inlåta sig i tvister med regeringen
förrän banden af makar och barn och kär-
leken till sjelfva den jord man bebor — en
kärlek, vid hvilken man långsamt vänjes —
hunnit förena deras sinnen. Tvedrägtskul-
le hafva upplöst en Stat, som ännu ej vun-
nit stadga, men hvilken nu regeringens
lugna mildhet vårdade och genom näring
bragte derhän, att den med redan. mogna-
de krafter, kunde bära frihetens ädla fruk-
ter. Men frihetens början räknar man i-
från denna tiden mera derföre, att konsu-
larregeringen årligen ombyttes, än att nå-
gon inskränkning skedde i sjelfva den makt,
som hade tillhört Konungarne. - Alla rät-
tigheter, som de haft, alla yttre sinnebil-
der af dessa behöllo de första konsulerne.
indast det blef förekommet, att icke begge
tillika skulle hafva Fascerne! och skräc-
ken derigenom synas fördubblad. Med sin
Ämbetsbroders : samtycke antog Brutus dem
först och visade sig icke mindre nitisk i
frihetens försvar, än ban varit i dess vino-
nande. Att det nu för den nya friheten
intagna folket icke möjligen måtte framde-
les, genom Konungahusets böner eiler skän-
ker, låta sig bevekas, var det första af allt
att han lät det med ed förpligta sig, att
aldrig tåla någon Konung i Rom. DPeref-
FR jen
2 —- FP FU LR få FE Af