klagar öfver den Kungliga illbragden och
våldsamheten. Här röres man af en faders
djupa smärta, där eldas man af Brutus,
hvilken, tadlande dessa tårar och denna
overksamma klagan, uppmanar dem att, så-
som män, såsom Romare egnar, fatta vapen
emot dem, som vågat att handla såsom fi-
ender. Hvarje behjertad yngling inställer
sig frivilligt med vapen; äfven det öfriga
vapenföra manskapet följer. Nu qvarlemna-
des i Collatia en tillräcklig besättning vid
portarne, och vakter utsattes, alt ingen måt-
te underrätta de kongliga om denna rörelse;
de öfrige tågade, väpnade och anförde af
Brutus, till Rom. Man kommer dit: för-
skräckelse och larm utbredes öfverallt, där
den väpnade skaran framtågar; men åter,
då man i spetsen för henne ser de första af
Roms medlorgare, slutar man till något
vigtigt, ehvad det ock måtte vara. En så
gruflig händelse väckte också i Rom icke
mindre gäsning i folkets sinnen, än den väckt
1 GCollatia. Ifrån alla trakter i staden ha-
star man derför till: Forum, Så snart fol-
ket där församlat sig, kallas det af en här-
oid till Öfversten för lifvakten ) hvilket
embete Brutus just då beklädde. Då höll
han ett tal, hvilket ingalunda röjde det
Jynne och den sinnesart, som han till den
degen bade hycklat: om Sexti Tarquinii o-
tyglade brånad; om Lucretias afskyvärda
kränkning och ömkliga död; om Tricipitini
barnlöshet, för hvilken dock förlusten af en
dotter var mindre smärtande och beklagans-
värd än dess orsak. Vidare talade han om
sjelfva konungens tyranni, och om menig-
hetens elände och mödor, hvilken nedsänk-
tes under jorden att arbeta på grafvar och
kanaler. Romerske män, som besegrat alla
kringboende folk, hade från krigare blifvit
gjorde till bandtverkare och stenhuggare.
Han påminde dem huru skändligt Servius
Tullius blifvit mördad, och huru dottren
ukt på den afskyvärda vagnen öfver fadrens
lik — han anropade slutligen Gudarne, för-
olämpade föräldrars hämnare. Genom des-
sa och andra, förmodligen än rysligare mål-
pingar, hvilka, ingifoe af ögonblickets harm
öfver ställningen, icke lätt kunna af häfda-
tecknaren efterhärmas, förmådde han den
upphetsade folkmängden att förklara konun-
gen riket förlustig, och döma honom, Lu-
cius Tarquinius, med maka och barn, till
landsförvisning: Han sjelf gick med ett
utvaldt och väpnadt manskap, som frivil-
ligt erbjöd sin tjenst, till lägret vid Ardea,
för att upresa håten emot konungen. Be-
fälet i hufvudstaden uppdrog han åt Lu-
cretius, som redan förut blifvit af konun-
gen förordnad till Stads-Kommendant:) Un-
der detta tumult flyktade Tullia ur huset,
förföljd, hvår hon framgick, af mäns och
qvinpors förbannelser, som anropade hennes
föräldrars hämnande vålnader.
FSS ——— NN