Sänkt bland spillrörna som voro än af fri-
hets-templet qvark,
Deras styrka satt och kände knapt hur den
förnedrad var;
Folkens alla rättigheter trampades i stoftet
nu,
Och despotens bödels-yxa deras välden högg
itu.
Hell dig år! med dragen klinga, med en
herrlig hjelteblick,
Modig, som ett såradt Lejon, nu på ba-
nån fram du gick;
Seklers ära, seklers vishet fästad låg vid
ditt beslut:
Och till envig, :stolt och kraftig, bjöd du
mörkrets furste ut.
Månan blodröd steg ur hafvet, . stjernan
bleknande försvann,
Och på vida himla-hvalfvet en komet för-
färligt brann,
Stormen hof de tunga vingar, och naturn
till uppror bjöd,
Och på utgången berodde mensklighetens
lif och död.
Ja! det blef en ryslig tvekamp — sådan in-
gen varit till;
SlipprigKutaf blod rök wverlden, seklet i sin -
flykt stod still.
Och ett jordskalf grep med fastbet om de-
spotens tunga ok,
Ner i hafvets djupa afgrund det med jätte-
händer vrok;
En volkan sprang upp ur jorden, sprang
med ett förfärligt ljud —
Och utur den röda öppning framstod mörk-
rets dunder-Gud.
Då uppblossade volkanen; fort lik en ruhket
den går
Rakt mot vrede afgrunds-mannen, der som
en Titan han står;
Oeh ij samma stund med glädje vänder han .
despoten om,
Krossar bonom uti djupet — af sin egen
helgedom.
Mensklighetens strid var vunnen, Fridens
engel steg ur skyn
Ner påfjorden; solen glänste herrligt öfver
verldens bryn,
Sarnninnen med trarvan satte Ög nå frälsmn da