LITTERATUR.
Vår tids historia från Fredrik II:s död,
af Carl Adolf Menzel, öfversatt af Ehr, Sten-
hammar.
Vid den snart sagdt uteslutande öf-
vervigt som politiken numera tillegnat sig
uti den menskliga forskvingen såsom en na-
turlig. följd af århundradets stora händelser,
är det också klart, att en historia öfver den-
na tid måste intaga ett märkbart rum ibland
litteraturens företeelser, och derföre mer än
de flesta andra förtjena ett noggrannt skär-
akådaende,
Att med allt det uppblåsta högmod öf-
ver sitt eget lands bedrifter, som möjligen
kan tillhöra en Preussare från 1815, förena
ett fanatiskt hat till Fransmän, till Napole-
on, till allt hvad som utgått från Franska
revolutionen; alt utan någon högre åsigt
af sin tids skiften, ntan både originalitet och
alfvarliga forskningar göra partiskrifter och
politiska pamfletter till historiska källor,
och deraf ensidigt begagna hvad som pas-
gar in irens plan, men förvränga eller för-
dölja det öfriga; och att öfver allt detta
deklamera i flera tjocka oktavband, se der
sättet att skrifva ett verk sådant som Men-
gels historia, om hvilken dess öfversättare ej
aktat för rof att saga, att författaren icke
af nitet låtit förleda sig att vanställa sau-
mngen.
Det omdöme: som innefattas i ofvanståen-
de rader är, vi medgifva det, så strängt,
att en fullständig bevisning måste rättvisa
det. Det är ock denna vi här skola söka
ait gifva våra läsares
Verket utgöres af två delar, hvaraf den
första går från Fredriks död till. freden i
Campoformio; den senare, som sönderfaller
i åtskilliga häften, innefattar Consulats- och
Kejsaretiden samt RBestaurationen ända till
Då Frankrike och de tilldragelser, som i
mer eller mindre mån ufgått från detta
land, utgöra arbetets hufvudthema, måste vi
äfven , vid granskningen af det hela, med
förbigående af de obetydliga detaljer, som
bär och der uteslutande egnas andra stater,
följa den väg Författaren sjelf gått.
led ett brinnande nit för legitimiteten
börjar Menzel sin skildring af Vudvig XVI:s
regering. Denna afdelning af hans verk är
måhända den bäst hållna, oansedt det svå-
ra felet att den ofta upphäfver eller mot-
säger sig sjelf, genom försöket att med en
ensidig declamation öfverrösta och tillintet-
göra händelsernas vittnesbörd, sådana han
sjelf nödgas förtälja dem. Det är sålunda
förgäfves att Menzel pathetiskt utbreder sig
öfver Ludvigs dygder, hans ljusa förs
stånd , hans ädla hjerta. Den Konung,
som, efter hvarandra, anförtrodde vården af
sitt sköna land åt sådane som en Maurepas,
en Lomenie, en Calonne; som, för dygdig
att sielf een mätresser lät cio heharrckac af