AIRES VIIG HIA Tal RUUETTaALlLla UC. Vv I
den här busken, sade den ene, blef. icke
längesedan en ang köpman ryckt från bä-
sten! — och vid dessa ord låg den olyck-
lige åhöraren redan under dem, blef öfvert-
väldigad af de bägge starka karlarneg och
fick, under framvisandet af en laddad pistol,
befallning att följa dem. Att blifva pluodrad
beredde han sig på, men då bofvarne
icke tvifvelaktigt antydde en. aflsigt att
mörda honom och dölja spåren deraf, så be-
slöt han att våga det yttersta. Under det
derföre den ena karlen gick framför hovom
och ledde hästen vid betslet, grep den unge
våghalsen oförmärkt i sin ficka, fattade en
liten pistol och afsköt den plötsligen i nac-
ken på den som: gick före honom, så att
han störtade till marken: Raskt kastade
han sig, ögonblicket derefter, på den andre,
hvilken var så mycket farligare, som han
hade den laddade pistolen i sitt våld. En
hårdnackad kamp uppstod om besittningen
af denna, och köpmannens öde tycktes vara
afgjordt, då den sårade långsamt åter upp-
reste sig och på honom aftryckte en pistol.
Röfvarens matthet eller oskicklighet gjorde
likväl att skottet blott snuddade förbi huf-
vudet, och i det samma lyckades det köp-
mannen, med ansträngandet af sina sista
krafter, att öfvervinna sin motståndare och
skjuta honom med dess egen pistol genom
hjertat. Nu var han mästare af valplatsen
— men med hvilka känslor?! Tanken att
hafva dödat två medmenniskor, ehuru det
skedt till nödvärn, kom honom att rysa?
kampen och hans lätta blessyr hade på det
häftigaste gripit honom, hans häst bade af
skotten sprungit borrt, och hvem ansvara-
de honom för att icke de tre skotten skulle
ditlocka några andra medhjelpare, hvilka
blodigt skulle hämmas sina kamraters död:
Så mycket han förmådde återhämtade sig
Durtons, hastade från det rysliga stället in
i det tjockaste mörkret och klef upp i ett
twäd, för att derstädes afbida morgonen.
Han hade, redan en god stund, uuder en
ryslig dödsstillhet, med bhjertklappning öf-
vertlänkt nattens händelser, då ett buller
väckte honom ur sina betraktelser. Han
lyssnade och bullret värmade sig det träd
hvari han satt. Ny rådsla öfverföll honom,
men då månan framskymtade ur ett moln
igenkände han — sin trogna häst, hvars vä-
derkorn ledt honom att uppsöka sin hus-
bonde. Hoppet återvände i Durtons själ;
hastigt nedsteg han från trädet och wvarse-
blef att hästen med sina tänder släpar med sig
en liten kappsäck. Han tager den framför sig
på hästen och jagar dervifrån. På nästa
gästgifvaregård betraktar han kappsäcken I
närmare, och finner snart att den tillhört
hans commissionär, gamt ännu innehöll alla
de vigtiga papperen, och att blott pennin-
garne saknades. Utan tvifvel hade den o-
lycklige commissionären blifvit mördad och
hästen upvvädrat sin herres egendom.