låter si3, skola bevittna att man aldrig on-
skat en upprigtig fred med den, som, då
han i Antverpen anlade. skeppsvarf, dockor
och arsenaler, gjorde det till Scheldeström-
mens Chatam, .
Så försvinna hans felsteg för den skarp-
sinnige granskaren. Men det är ej för dessa
man fördömmer honom, det är för hans
storverk, för hvad som hos folken återkal-
Jar håns minne, för den , nedslående : jemfö-
relsen mellan hvad han uträttat och hvad
hans efterlrädare kunnat åstadkommas
Förra regeringen bar förbjudit målningar
som föreställt hans person, förföljt hans till-
gifne och dem som vågat uttala hans namn,
men har hans anhängares parti derigenom
minskats? Nej, förföljelsen har ökat det, ty
martyrer hafva alltid lagt grundvalarne till
trosbekännelser. — Närvarande styrelse har
varit klokare och mindre skuggrädd. Må
den icke öfverge den bana den en gång be-
trädt, då den låtit uppresa hans bildstod,
utan tvinga England att återge hvad det
röfvat, och som alltid skall erinra om den
kränkta gästrätten och dess ministrars van-
ära. (allmänt bifall). —
Jag värderar för mycket min nation för
att tro det minnet eller namnet af en man
kan för den bli ämne till oro: Utöfningen
af dess frihet har med hvar dag lärt den,
att det är vid författningar och ej vid namn
som den bör fästa sig. Skyndeom att full-
komna dessa författningar och alt ge natio-
pen all frihet som kan stå tillsammans med
god ordning, alllycka som den förtjenar, all
storhet som den eftersträfvar; och då skall
Napoleons son utan fara komma att gråta
på sin fars graf, och afkomlingarne af den
landsflyktige på Holyrood genomströfva de
akogar, på hvilka hans förfäder jagat.
Jag röstar för hänvisning till ministerkon-
seljen, och sätter mig af alla krafter mot
en förhatlig dagordning, som skulle försän-
ka tuseutals tappra i bedröfvelse och göra
-oss medbrottslige i förföljelserna mot en stor
man; och hvilka förföljelser! jol — mot en
graf. Jag röstar för en hänvisning som jag
fordrar i nationalärans namn, 1 Frankrikes,
sum Napoleon med så stor ära och utan fa-
ra, atan svårighet regeret; ty i sin vishet
skall regeringen alltid vara i tillfälle att
välja ett passande ögonblick för uppfylan-
det af den högtidliga handling man påkal-
Jar. i
Då efter General Lamarque flere begärt
och fått ordet, samt ömsom talat för, öm-
som mot petitionen, uppstod ett häftigt skrik:
amröstning, omröstning ! Midt under bull-
ret begärde General Bertrand ordet. Straxt
ropade alla med en mun: tala! tala? och
oväsendet upphörde. Hans ord voro dessa:
Det synes mig som om vi här borde
komma öfverens om tvänne frågor.
Den första rörer nationaläran, (jal jal)
nm hör hac ncg väcka Actundam att rm var.
6 6