hvad bland allt vore för menniskor kärast,
gemensamma barn. De skulle blott stilla
n vrede och åt dem, som händelsen skänkt
deras personer, äfven skänka sina hjertan,
Ofta bade af en oförrätt med tiden uppstått
vänskap, och de skulle få så mycket bättre
män, som hvar och en skulle vinlägga sig,
att, sedan han för egen del uppfyllt n
pligt, äfven ersätta dem saknaden af föräldrar
och fidernesland. Flärtill kommo männerne;
ömhetsbetygelser, som med häftigheten af
sin kärlek enskyllade hvad de gjort: ett
sätt att afbedja, :som på qvinnohjertat är
det mest verkande. !
Läsaren torde redan af det anförda, hvar-
vid vi stadna för denna gång, finna, att
Livius såsom Romersk historieskrifvare icke
blifvit af någon bland sinasgefterträdare öt-
vorträffad,; och att :sedan den blifvit öfver-
flyttad på Svenska, ungdomen icke kan mur
e mera lefvyande och frisk källa hemta
kunskapen om dessa förgångna tider och
dessa Författare hvilka i fråga om osökt
alfvar, enkelhet, kraft och skönhet alltid
blifva oöfverträffade mönster.
Vi hänvisa i öfrigt till annonsen på sista
sidan.