hvad bland allt vore för menniskor kärast, gemensamma barn. De skulle blott stilla n vrede och åt dem, som händelsen skänkt deras personer, äfven skänka sina hjertan, Ofta bade af en oförrätt med tiden uppstått vänskap, och de skulle få så mycket bättre män, som hvar och en skulle vinlägga sig, att, sedan han för egen del uppfyllt n pligt, äfven ersätta dem saknaden af föräldrar och fidernesland. Flärtill kommo männerne; ömhetsbetygelser, som med häftigheten af sin kärlek enskyllade hvad de gjort: ett sätt att afbedja, :som på qvinnohjertat är det mest verkande. ! Läsaren torde redan af det anförda, hvarvid vi stadna för denna gång, finna, att Livius såsom Romersk historieskrifvare icke blifvit af någon bland sinasgefterträdare ötvorträffad,; och att :sedan den blifvit öfverflyttad på Svenska, ungdomen icke kan mur e mera lefvyande och frisk källa hemta kunskapen om dessa förgångna tider och dessa Författare hvilka i fråga om osökt alfvar, enkelhet, kraft och skönhet alltid blifva oöfverträffade mönster. Vi hänvisa i öfrigt till annonsen på sista sidan.