långvarig ära. Så, ju mindre man hade, dess mindre åstundade man. I nyare tider har rikdomen infört girighet och öfverflödet af njutningar en åtrå, att genom yppighet och tygellöshet förstöra allt och sjelf 101störas. Men utbrott af klagan — obehaglige äfven då, när de måhända ej kunna undvikas — böra åtminstone vid början af ett så stort företag vara fjerran. Häldre —j om det hos oss, såsom hos skalderna, vore brukligt, — skulle jag begynna med goda önskningar och löften och böner till Gudar och Gudinnor, att de, åt det vigtiga verk jag företager, täcktes beskära en lycklig fortgång. Det är bekant, att Livius börjar sina berättelser med JEncee ankomst till Italien, ehuru ban blott med några få drag tecknar händelserna före Roms grundläggning. Ib and dessa skildringar är berättelsen om Romuli och Remi fabulösa härkomst och upplostran en af de intressantaste. Sedan Förf. omnämnt, huru Awndius fördref sin broder Numitor och derigenom blef Konung öfver Latinerne, yttrar han: Han fAmulius) ökar brott med brott; han dödar brodrens manliga ättling, och som han, under sken af ära, hade valt dess dotter till Vestas prestinna, betager han henne genom förpligtelsen till ständig jungfrudom, hoppet att blifva moder. Kap. 4. Men ödet, vågar jag säga, ville hafva sig tillskrifvet upphofvet af en så stor stad, och stiftelsen af ett välde, näst Gudarnes makt detstörsta. Vestalen blef våldförd: hon framfödde tvillipgar, och antingen att hon sjelf det trodde, eller att en Gud ansågs såsom en hederligare förförare till en svaghet, nämnde hon Mars såsom fader till dessa barn af oviss härkomst. Men hvarken Gudar eller menniskor skyddade henne sjelf eller hennes foster ifrån Konungens grymhet. Fjettrad sättes prästinnan i häkte; barnen befaller han att kasta i strömmen. Tibern, som just då af en gudomlig skickelse hade uti stilla flölen utgjutit sig öfver sina bräddar, tillät icke att någonstäds nalkas den rätta strömfåran, men gaf bärarne hopp att barnen äfven i det stillastående vattnet kunde dränkas. -Likasom de fullgjort konungens befallning, utsatte de således gossarna i närmaste flöde, der som nu det Ruminaliska fikonträdet står; — man säger att det hetat det Romulariska. — Vidsträckta ödemarker voro på den tiden i dessa trakter. Ännu fortvarar en saga, att sedan det minskade vattnet lemnat på det torra den flytande asken, i hvilken gossarne voro utsatte, har en törstig varginna från de kringliggande bergen styrt sitt lopp till de gråtande barnen, och så mildt räckt dem sina sänkta spenar, att konungens öfverherde funnit henne med tungan smekan1 IT RF MM