långvarig ära. Så, ju mindre man hade,
dess mindre åstundade man. I nyare tider
har rikdomen infört girighet och öfverflö-
det af njutningar en åtrå, att genom yp-
pighet och tygellöshet förstöra allt och sjelf
101störas.
Men utbrott af klagan — obehaglige äf-
ven då, när de måhända ej kunna undvi-
kas — böra åtminstone vid början af ett
så stort företag vara fjerran. Häldre —j
om det hos oss, såsom hos skalderna, vore
brukligt, — skulle jag begynna med goda
önskningar och löften och böner till Gudar
och Gudinnor, att de, åt det vigtiga verk
jag företager, täcktes beskära en lycklig
fortgång.
Det är bekant, att Livius börjar sina be-
rättelser med JEncee ankomst till Italien,
ehuru ban blott med några få drag teck-
nar händelserna före Roms grundläggning.
Ib and dessa skildringar är berättelsen om
Romuli och Remi fabulösa härkomst och
upplostran en af de intressantaste. Sedan
Förf. omnämnt, huru Awndius fördref sin
broder Numitor och derigenom blef Ko-
nung öfver Latinerne, yttrar han:
Han fAmulius) ökar brott med brott;
han dödar brodrens manliga ättling, och
som han, under sken af ära, hade valt dess
dotter till Vestas prestinna, betager han
henne genom förpligtelsen till ständig jung-
frudom, hoppet att blifva moder.
Kap. 4. Men ödet, vågar jag säga, ville
hafva sig tillskrifvet upphofvet af en så stor
stad, och stiftelsen af ett välde, näst Gu-
darnes makt detstörsta. Vestalen blef våld-
förd: hon framfödde tvillipgar, och antin-
gen att hon sjelf det trodde, eller att en
Gud ansågs såsom en hederligare förförare
till en svaghet, nämnde hon Mars såsom fa-
der till dessa barn af oviss härkomst. Men
hvarken Gudar eller menniskor skyddade
henne sjelf eller hennes foster ifrån Konun-
gens grymhet. Fjettrad sättes prästinnan i
häkte; barnen befaller han att kasta i ström-
men. Tibern, som just då af en gudomlig
skickelse hade uti stilla flölen utgjutit sig
öfver sina bräddar, tillät icke att någonstäds
nalkas den rätta strömfåran, men gaf bärar-
ne hopp att barnen äfven i det stillaståen-
de vattnet kunde dränkas. -Likasom de
fullgjort konungens befallning, utsatte de
således gossarna i närmaste flöde, der som
nu det Ruminaliska fikonträdet står; —
man säger att det hetat det Romulariska. —
Vidsträckta ödemarker voro på den tiden i
dessa trakter. Ännu fortvarar en saga, att
sedan det minskade vattnet lemnat på det
torra den flytande asken, i hvilken gossar-
ne voro utsatte, har en törstig varginna
från de kringliggande bergen styrt sitt lopp
till de gråtande barnen, och så mildt räckt
dem sina sänkta spenar, att konungens öf-
verherde funnit henne med tungan smekan-
1 IT RF MM