NAN
bifallssorl genomflög härvid huset, Oe
bekante Liberalen Bignon begärde ordet:
Sedan vi från denna tribun, yttrade han,
påkallat regeringens stöd åt Polen, hafva
beklagansvärda uppträden egt rum i War-
schau. Hämdlystnaden hos den råa massan
af en hufvudstads befolkning är dock icke
Polska nationens brott. Detta storsinnade
folk har sjelft högt yttrat sin bestörtning
och sin afsky öfver de blodiga scener, som
egde rum natten mellan den 135 och 16
Aug. och ve oss om vi ville söka att ur
skulda vår overksamhet med förebråelser för
ohyggligheter dem förtviflan framkallat,
den förtviflan åt hvilken vi hittils hopplöst
öfverlemnat dem.
Petitionen skall utan tvifvel bifallas af
Kamaren. Det torde likväl icke vara otjen-
ligt att säga några ord om den vigt frågan
har just i närvarande ögonblick.
Om jag i en föregående discussion icke
oeftergifligem yrkat Polens erkännande, var
detta visst icke för det jag icke amsåg det-
samma rättvist och enligt med vårt sanna
intresse, utan emedan jag af Ministerens
kända dåvarande öfvertygelse förutsåg en
obeveklig vägran. Men förhållandena äro
ändrade, och hvad den icke ansåg sig böra
göra för några veckor sedan kunde den må-
hända nu förmås att verkställa. Den har
sjelf gifvit oss anledning till denna för-
modan.
Då, vid frågan om mitt bekanta amende-
ment, Ministrarne icke ville medgifva oss
att få säga det vi i throntalet funno en
visshet (certitude), utan i stället, en för-
säkran (assurance), gingo de längre än vi
sjelfve. Derigenom framställdes styrelsen
såsom redan inträdd på en väg, dit detjust
vore vår mening att föra den, och vi böra
tro att regeringen förekommit våra önsknins
gar, att den med otålighet afvaktar ögon
blicket att få erkänna Polen.
Men detta ögonblick, mine Herrar, synes
mig vara inne, om blott Styrelsen ville be-
gagna det. Två händelser hafva förberedt
dess inträdande, våra troppars inryckande
i Belgien och Cholerans växande härjningar,
hvilka, då de hemsökt Österrike och Preus-
sen för en tid, ja för en lång tid, gjorde
allt krig omöjligt. .
Den hastiga sakernas vändning, som in-
kallat vår arme på Belgiska området, är en
tillfällighet, hvari vi ej hafva någon del,
den gillhör helt och hållet ödet. Men så-
dane oväntade lyckans vexlingar äro alltid
materialier, dem det egnar Politiken att be-
arbeta. Det finnes ingen makt i verlden,
som icke begärligt omfattar tillfällets skänk
och låter den tjena sina afsigter. England
förgäter sådant minst af alla, och hvad m;e