nofogdens biträde till ytterligareförseg-
ling, utan allt annat tänkbart ändamål,
än att såra och förolämpa; alfthat för
dödsfall - skull låtit vid Rådstufvu Rätten
afhöra en mängd vittnen, d, 6 ApNU dettga
år, samma dag stämningsansökningen åctilig
är daterad och sålunda, med uppenbart
missbruk af den för helt andra fall gifna
föreskriften i 17 Cap. 23 fS. Rättegångsbal-
ken, å en tafla låtit sammanföra strödda
och spridda drag af missnöje å min svär-
mors sida mot mig, hvilka alla yttranden
härleda sig från dessa sista åren, då h:r
Öfverste Boij bäst torde känna huru hen-
nes af naturen sträfva lynne blifvit bear-
betadt till den kallsinnighet mot mig, som
då, men icke förr, bemärktes, genom hvil-
ket förfarande h:r Öfversten, desto mera
utan all nytta för saken, som protocollet
icke ens blifvit i denna rättegång företedt,
och vittnens berättelser ej heller deruti
medföra ringaste bevisning, beredt sig till-
fälle mot mig söka bilda en ensidig opini-
on, den jag, efter ågången stämning, icke
kunnat söka tillrättavisa genom framdra-
gande af de talrika bevis jeg äger på lika
besksffade mindre öfverlagda yttranden af
henne om bir Öfversten sjelf, och jag hvar-
ken kunnat eller velat i rättegången in-
blanda dessa för saken främmande ämnen;
då man ändteligen får veta, ati de gröf-
sta tillmälen och beskyllningar mot mig
icke någonstädes återhållits, mer än vid
Domstolen — vid det enda ställe, der jag
kunnat för dem fordra upprättelse! — då
frågar jag tryggt hvar och en ovåldig man,
serdeles som sjelf är far, om han icke hel-
dre faller för en af långo beredd intrigue,
än fast böjer sig under lagar, hvilka, un-
der sådana förbållavden honom föreskrif-
vas.
Efter en sådan af stämningen föranledd
förklaring öfver OoOrsakerne, hvarföre jag
icke kunnat lemna någon uppmärksamhet
åt de mångfaldiga förlikningsförslag , som
blifvit mig gjorde, går jag att upptaga och
söka vederlägga hvad hir Öfverste Boijs om-
bud anfört till undanrödjande af de utaf
honom - klandrade handlingar d, 4 Aug.
1799, 7 Sept. 1800 och 6 Julii 1828: hans
första och förnämsta anmärkning mot dem
går derpå ut, att vittnens: påskrift icke
innehåller det intygande om fri vilja och
sundt förnuft hos Testamentsgifvaren!,
som 16 Cap. I S. ärfda balken föreskrif-
ver, och man ledes af denna fråga natur-
ligtvis till en annan: om dessa 3 handlin-
gar i sin natur äro testamenten, hvilket,
å min sida, blifvit bestridt och än ytter-
ligare bestrides, med fullkomligt och, så-
som jag tror, välgrundadt alfvar. Uppre-
pandet af definition åå. Testemente ver
visserligen, såsom å delosidan eanmärkes,
ett öfverflöd, men månne icke till defini-
tionen, för fullständighetens skull, börer
eller, måhända rättare, derunder förstås,
att Testamente nödvändigt bestämmer er