döma, huru ärlig denna förf:s försäkran är. I en till Aftonbladet sedermera insänd artikel har författaren förnyat sitt anfall emot Biskop Wallin, ällt under fortsatta försäkringar öm sin ärlighet och sin välmening. Han ställer sig i denna artikel helt förundrad öfver att Biskop Wallin kunnat finna sig sårad af hans oskyldiga anmärkningar, af hans fromma citationer ur skriften om den som skämmes vid IKristi namn: ban tycker att Biskop Wallin, nöjd med det beröm han fått och med den äran att kallas för en Paulus, väl hade kunnat och bort tåla vid det obetydliga, som förfaltaren emot honom påstålt, citerat, insinuerat: hvarjemte författaren förklarar sig vara icke af hans slafviska, blinda beundrare, men en sjellständig man, som vågar att ulsäga sin mening. Hela denna artikel visar, på det tydligaste, hvad begrepp en sådan kritikus som Förf. byser om kritisk heder och anständighet. Sedan han nemligen åt den sällsynta talangen och de ypperliga natursg åfvorna här och der framkastat ett beröm, det han utan total omdömesbrist ej gerna kunde förvägra, så tror eller låtsar han tro sig derigenom berättigad till det sanningslösaste tadel , till de Törhalligaste insinnationer, atan att den som är deras föremål deröfver skall äga rätt att beklaga sig, alldenstund han ju också fatt beröm. Detta är precist samma taktik, som utmärkte en för några. år sedan afliden kritikus, känd för sitt mångskrifveri, och sin tampaktiga grofhet i utfall emot allt Irvad Sverige vördade såsom ypperst i litterärt afseende. Ty när någon af de store författare som han med cn ilskefull och smädande kritik förolämpat yttrade något misshag öfver en sådan bebandling, då tog han en oskyldig mine och frågade, under fortsatta invektiver; hvad ondt har jag då sagt? Är ni så bortskämd af smickret, att ni ej kan tåla vid sanningeus språk ? Hvilken öfverdrifven egenkärlek, att ej vara nöjd med det beröm, som jag här och der tilldelat Er? Om jag icke uteslutande omtalar Edra arbeten med beundran, förtjusning, hänpryckning, så är orsaken dertill mitt redliga sanningsnit, min smickerlösa uppriktighet.? På samma sätt författaren till närvarande afhbandling: samma hätskbet i polemik: samma sätt att försvara hätskheten medelst inblandande af beröm och käckt betygande af sin oensidighet. Men Min Herre, ni borde veta att här ej är fråga om Ert beröm, hvilket har oändeligen litet värde, utan om Ert obefogade tadel: Ni borde veta, att intet lofprisande kan berättiga till ett grundiöst, smädefullt klander: att ni med det sednare långt mera sårar det allmänna vettet, sma-. ken, förnuftet, än ni med det förra hedrar den prisade, hvilken rätt väl kan umbära det. Och hvad det anegår, att skilia sis