döma, huru ärlig denna förf:s försäkran
är. I en till Aftonbladet sedermera insänd
artikel har författaren förnyat sitt anfall
emot Biskop Wallin, ällt under fortsatta
försäkringar öm sin ärlighet och sin välme-
ning. Han ställer sig i denna artikel helt
förundrad öfver att Biskop Wallin kunnat
finna sig sårad af hans oskyldiga anmärk-
ningar, af hans fromma citationer ur skrif-
ten om den som skämmes vid IKristi namn:
ban tycker att Biskop Wallin, nöjd med
det beröm han fått och med den äran att
kallas för en Paulus, väl hade kunnat och
bort tåla vid det obetydliga, som förfalta-
ren emot honom påstålt, citerat, insinue-
rat: hvarjemte författaren förklarar sig vara
icke af hans slafviska, blinda beundrare,
men en sjellständig man, som vågar att ul-
säga sin mening. Hela denna artikel visar,
på det tydligaste, hvad begrepp en sådan
kritikus som Förf. byser om kritisk heder
och anständighet. Sedan han nemligen åt
den sällsynta talangen och de ypperliga na-
tursg åfvorna här och der framkastat ett
beröm, det han utan total omdömesbrist ej
gerna kunde förvägra, så tror eller låtsar
han tro sig derigenom berättigad till det
sanningslösaste tadel , till de Törhalligaste
insinnationer, atan att den som är deras
föremål deröfver skall äga rätt att beklaga
sig, alldenstund han ju också fatt beröm.
Detta är precist samma taktik, som utmärk-
te en för några. år sedan afliden kritikus,
känd för sitt mångskrifveri, och sin tamp-
aktiga grofhet i utfall emot allt Irvad Sve-
rige vördade såsom ypperst i litterärt af-
seende. Ty när någon af de store författa-
re som han med cn ilskefull och smädande
kritik förolämpat yttrade något misshag öf-
ver en sådan bebandling, då tog han en
oskyldig mine och frågade, under fortsatta in-
vektiver; hvad ondt har jag då sagt? Är ni så
bortskämd af smickret, att ni ej kan tåla vid
sanningeus språk ? Hvilken öfverdrifven egen-
kärlek, att ej vara nöjd med det beröm, som jag
här och der tilldelat Er? Om jag icke ute-
slutande omtalar Edra arbeten med beun-
dran, förtjusning, hänpryckning, så är orsa-
ken dertill mitt redliga sanningsnit, min
smickerlösa uppriktighet.? På samma sätt
författaren till närvarande afhbandling: sam-
ma hätskbet i polemik: samma sätt att
försvara hätskheten medelst inblandande af
beröm och käckt betygande af sin oensidig-
het. Men Min Herre, ni borde veta att
här ej är fråga om Ert beröm, hvilket har
oändeligen litet värde, utan om Ert obefo-
gade tadel: Ni borde veta, att intet lof-
prisande kan berättiga till ett grundiöst,
smädefullt klander: att ni med det sednare
långt mera sårar det allmänna vettet, sma-.
ken, förnuftet, än ni med det förra hedrar
den prisade, hvilken rätt väl kan umbära
det. Och hvad det anegår, att skilia sis