der gamla styckena, som rätt hade kunnat
brinna opp med gämla Dramatiskan.? Vir-
tuosen bugade sig; Den unga: flickan fort-
for: i ä
Jag har då gjort ett stort misstag; ty
jag tyckte till och med! att något var Jikt
Beethowen.
Beethowen , Beethowen , ropåde flera.
Det är icke tänkhart, min Fröken, att man
skulle spela något af Beethowen vid dy-
lika tillfällen.
Jag förstår inte. . sv. wc
Men du är också bra egenkär, min söta
Emili; om det också ej vore eh gifven sak
att den der gamla musiken alls icke lönar
mödan att höra på, så såg du väl i alla
fall, att hvarken någon af oss alla, eller nås
gon enda menniska i hela Sälonen applå-
derade eller ens lyssnade till det der gnället.
Och du vill ändå ensam påstå a tt det var mu-
sik. Din lilla toka, vänta tills du får Höra
Mozarts Don Juan, och Snöfallet och . - . .
det är något annat än de der gamla sorge-
melodierna, som jag hört nu hvar Måndag
eller Thorsdag i tjugu år. Herr Kammar-
Musicus tillade hon och vände sig till Vir-
tuosen, Ni torde väl kanske minnas nam-
net på de der gamla Entreats- styckena
som Herrarne spelte i Thorsdägs. Det är
blott för att öfvertyga Emilie hur förfasligt
hon misstar sig. —
Visserligen, mine Herrar: och Damer
yttrade sig nu NVirtudsen , som ändtligen
bröt tystnaden i detta ämne — och alla
vände sig till honom — jag påminner mig
det ganska väl. Till Ouverture hade: vi
Mozarts Titus, och mellan akterne Bectho-
wWwens herrliga D-durs Symphoni , som den-
na afton gick utmärkt väl
Det blef mycket tyst i det Musikaliska
sällskapet. Man kunde höra en fluga surra,
och det såg ut, som hade man kommit öf-
verens att räkna knappnålar: golfspringorne.
Endast Emelie höjde en tacksam blick till
Virtuosen, sommed ett sardoniskt löje be-
traktade de förstummade dilettanterne.
Loeket på Lagman P:s snusdosa knarrade,
han tog en lång ljudelig prise, och med ett
Nå, mitt Herrskap, det befanns vara ogrun-
dadt att Choleran utbrustit i Åbo, hjelpte
han conversationen åter i gång.
A,
a RT RT AA AT Cm P