der gamla styckena, som rätt hade kunnat brinna opp med gämla Dramatiskan.? Virtuosen bugade sig; Den unga: flickan fortfor: i ä Jag har då gjort ett stort misstag; ty jag tyckte till och med! att något var Jikt Beethowen. Beethowen , Beethowen , ropåde flera. Det är icke tänkhart, min Fröken, att man skulle spela något af Beethowen vid dylika tillfällen. Jag förstår inte. . sv. wc Men du är också bra egenkär, min söta Emili; om det också ej vore eh gifven sak att den der gamla musiken alls icke lönar mödan att höra på, så såg du väl i alla fall, att hvarken någon af oss alla, eller nås gon enda menniska i hela Sälonen applåderade eller ens lyssnade till det der gnället. Och du vill ändå ensam påstå a tt det var musik. Din lilla toka, vänta tills du får Höra Mozarts Don Juan, och Snöfallet och . . . det är något annat än de der gamla sorgemelodierna, som jag hört nu hvar Måndag eller Thorsdag i tjugu år. Herr KammarMusicus tillade hon och vände sig till Virtuosen, Ni torde väl kanske minnas namnet på de der gamla Entreatsstyckena som Herrarne spelte i Thorsdägs. Det är blott för att öfvertyga Emilie hur förfasligt hon misstar sig. — Visserligen, mine Herrar: och Damer yttrade sig nu NVirtudsen , som ändtligen bröt tystnaden i detta ämne — och alla vände sig till honom — jag påminner mig det ganska väl. Till Ouverture hade: vi Mozarts Titus, och mellan akterne BecthowWwens herrliga D-durs Symphoni , som denna afton gick utmärkt väl Det blef mycket tyst i det Musikaliska sällskapet. Man kunde höra en fluga surra, och det såg ut, som hade man kommit öfverens att räkna knappnålar: golfspringorne. Endast Emelie höjde en tacksam blick till Virtuosen, sommed ett sardoniskt löje betraktade de förstummade dilettanterne. Loeket på Lagman P:s snusdosa knarrade, han tog en lång ljudelig prise, och med ett Nå, mitt Herrskap, det befanns vara ogrundadt att Choleran utbrustit i Åbo, hjelpte han conversationen åter i gång. A, a RT RT AA AT Cm P