vecklingens bana, eller återvända till nybe-
synnarens råhet i former och behandling af
ämnet, en råhet, hvilken vi hoppades skul-
le af en mera städad smak och en klarare
bildning och mognare studier -kraftigt bort
slipas. Herr Rdd bör icke tro;att det säll-
samma och vidunderliga är nytt, det mör-:
ka och otydliga betydelsefullt, eller det bål-
stora och öfverdrifna högt och sublimt. Han
bör minnas att öfverdriften ligger inom
löjlighetens: område, det mörka ihom dår-
skapens, och att det gestaltlösa, det van-
skapliga är fullt. Ett poem af värde bör
vara harmoniskt i sin! helhet; ty icke göra
bildernas prakt eller ens iddetnas kraft allt
till ett konststycke: dertill fordras en öf-
verenstämmelse mellan ämne och form, en
renhet: och fulländning i alla detaljer, hvil-
ka egenskaper endast: vinnås gebom klär öf-
verblick af idden, kraftig, sjelfbeherrskning
och: säker smak. Kauske :torde Herr - Rdds
oförmåga att ordna och sammanställa: sina
idger till lefvande organismer härröra der-
af, att han oupphörligt öfverlemnar sig åt
lyriska utgjutelser, hvilka hänföra fantasien
och känslan till ditbyrambiskt rus, och fä-
sta sig vid den skimrande ytan, utan att
uppfatta och genomskåda bildernas bety-
delse. Om så är, tro vi atx ban borde sö-
a en fastare och mera bestämd grund
ör sin verksamhet uti: ett - dramatiskt
sHler episkt försök, hvari hans förstånd
bör lära honom att ofta uppoffra glittrande
letaljer för effeeten. af det hbela, samman-
nålla de spridda delarna och begränsa fan-
asiens utsvåfvande irrfarter till en enda
tor hufvudid, och arbeta med plan, sam-
nanhang och medvetande. Endast genom
mnsträngning (och kraft dertill fattas ej Hr
Rdd.) skall kan lyckas att tygla sin ystra
Pegasus. En skald är också hjelte:? deri
rar Hr Rdd. ganska rätt; men hbjelten bör
örst oeh främst vara herre öfver sin id,
bör klart och bestämdt inse och använ-
lå den: han hör vara såsom tonkonstnärn,
vilken lägger sina tankar 1 strängarnes
jud; icke såsom den medvetslösa eolsharpan, I
vilkens toner väl ofta äro sköna, men som
ödas af vinden och dö med den.
Hvad de särskilta poemerna angår, äro
Tidens tecken Je Det tusenåriga riket ,
Frankrike eh Europa? de bästa; de
ysa af idger och glöda af värma, och de
venne mellersta utgöra till och med hvar-
lera ett helt. De öfriga äro svaga, särde-
es Cadettsången, ur hvilken vi ofvanföre
nfört ett par exempel. ?Eduvard och IVe-
ika, fragmentarisk Romans, är, oaktadt
rågra. glänsande bitar, ej lyckad. .
Hr Rdd. har försett sina tidsrunor med
tt förord, hvilket är den sällsammaste
omposition man kan tänka sig. Om me-
ingen varit att parodiera det slags Filo-