vecklingens bana, eller återvända till nybesynnarens råhet i former och behandling af ämnet, en råhet, hvilken vi hoppades skulle af en mera städad smak och en klarare bildning och mognare studier -kraftigt bort slipas. Herr Rdd bör icke tro;att det sällsamma och vidunderliga är nytt, det mör-: ka och otydliga betydelsefullt, eller det bålstora och öfverdrifna högt och sublimt. Han bör minnas att öfverdriften ligger inom löjlighetens: område, det mörka ihom dårskapens, och att det gestaltlösa, det vanskapliga är fullt. Ett poem af värde bör vara harmoniskt i sin! helhet; ty icke göra bildernas prakt eller ens iddetnas kraft allt till ett konststycke: dertill fordras en öfverenstämmelse mellan ämne och form, en renhet: och fulländning i alla detaljer, hvilka egenskaper endast: vinnås gebom klär öfverblick af idden, kraftig, sjelfbeherrskning och: säker smak. Kauske :torde Herr Rdds oförmåga att ordna och sammanställa: sina idger till lefvande organismer härröra deraf, att han oupphörligt öfverlemnar sig åt lyriska utgjutelser, hvilka hänföra fantasien och känslan till ditbyrambiskt rus, och fästa sig vid den skimrande ytan, utan att uppfatta och genomskåda bildernas betydelse. Om så är, tro vi atx ban borde söa en fastare och mera bestämd grund ör sin verksamhet uti: ett dramatiskt sHler episkt försök, hvari hans förstånd bör lära honom att ofta uppoffra glittrande letaljer för effeeten. af det hbela, sammannålla de spridda delarna och begränsa fanasiens utsvåfvande irrfarter till en enda tor hufvudid, och arbeta med plan, samnanhang och medvetande. Endast genom mnsträngning (och kraft dertill fattas ej Hr Rdd.) skall kan lyckas att tygla sin ystra Pegasus. En skald är också hjelte:? deri rar Hr Rdd. ganska rätt; men hbjelten bör örst oeh främst vara herre öfver sin id, bör klart och bestämdt inse och använlå den: han hör vara såsom tonkonstnärn, vilken lägger sina tankar 1 strängarnes jud; icke såsom den medvetslösa eolsharpan, I vilkens toner väl ofta äro sköna, men som ödas af vinden och dö med den. Hvad de särskilta poemerna angår, äro Tidens tecken Je Det tusenåriga riket , Frankrike eh Europa? de bästa; de ysa af idger och glöda af värma, och de venne mellersta utgöra till och med hvarlera ett helt. De öfriga äro svaga, särdees Cadettsången, ur hvilken vi ofvanföre nfört ett par exempel. ?Eduvard och IVeika, fragmentarisk Romans, är, oaktadt rågra. glänsande bitar, ej lyckad. . Hr Rdd. har försett sina tidsrunor med tt förord, hvilket är den sällsammaste omposition man kan tänka sig. Om meingen varit att parodiera det slags Filo