före af ett eget interesse att se, huru denna anda blåser eld och blixtar, men också ovök öch mörker, i en poetisk inbillning, som anser värma för ljus och glans för klarhet. i De hufvudsakliga och stora: felen. hos Hr Rdd:s sångmö åro hennes: brist på hvad man kallar poetisk intelligens? hon tyckes tro att det är likgiltigt huru en tanke framställes, hvarifrån en bild tages: eller hvar den ställes och hvad den uttrycker, Derföre sträfvar hon mera efter lysande effeet, än efter sanning och natur; hon blir bizarr 1 stället för att vara skön, bombastisk i stället för sublim, och hennes färgglans urartar någon gång till blott brokighet. I Cadett-sången (sid. 21) förekomma följande rader: Vi(!!) gåtan af lifvet och döden begripa: Lifvet är hårvligt, ett laddadt gevär, Der äran, som kula, bor djupt i dess pipa, Sanningen sitter vid guldtrycket der. Lifvets och dödens gåta, som annars jordens största tänkare erkänt vara en gata, den begripa vi (säger Förf.) och den är — ett laddadt gevär! Men det säkra är att läsaren oaktadt den underliga bilden likväl icke begriper den, och vi skulle nästan vilja tro. att icke heller Förf. sjelf fullt begriper densamma. (I parenthes torde mången läsare fråga sig sjelf: i fall nu sanningeu rör vid det laddade lifvets tryck, hvart tar äran vägen?) Sådana orimligheter förekomma på åtskilliga ställen. Ett annat af Br Rdd:s stora fel, är hans vårdslöshet om språket och versificationep, Hr Rdd. tyckes icke bry sig om, att det han säger är sagdt på det bästa eller ens på ett passande sätt, allenast att det är sagdt. Vi an-; förv såsom ex. ur samma Cadeltsång, som hoger för oss: ? Värt lejon, som ligger på fjellen och lyssnar, Dess stålgrimma tiden bör hålla uti: När vågen vill stanna, när vindarne tystna, Stannar ej tiderna: tiden är fri Etter följande ur det första poemet: tid.ns tecken. Och hvem som frukta bör dess makt, lägg -rodrvet uti lä: Hvad vill du berga, berga straxt, Hvem vet, hvad som kan ske? Läsaren finner häraf att Hr Rdd, har icke ens sökt så mycket grammatikalisk rigtighet, att han undvikit det som stöter örat. Dessa den unge skaldens: fel förtjena en skarp tillrättavisning , och det sista af den är till och med oförlåthgt. I En Poetisk författare kan med sina anlag göra elt rättvist uppseende såsom Debutant, utan att derföre vara berättigad till snillets ger; och om honom mer än någon annan gäller dun gamla godkända regeln, att en viss grad af reputation är Jättare att förvärfva än att upprätthålla. Det vore för vär litteratur. en törlhist, och för förf. sjelf mgalunda någon ära, om han, som wverkÄRA — — BPA KK BR IDR -— PV MM (PM -— AR mm