sternas förhållande till sin kristeliga försam-
ling hysa det låga, för vigten af deras kall
förringande begrepp, att vilja förvisa deras
Pafskeds- och inträdestal att hållas på lan-
det i sockenstugorna och istäderna på Råd-
hussalen. Öch sluteligen, om Författaren
vore en så ifrig pietist, som han vill låta
påskina, om hän verkeligen tror frälsarens
namn aldrig nog ofta kunna upprepas och
att detta upprepande är hufvudsaken, huru
står. dermed tillsämman hans oinskränkta
beundran för Lehnberg, såsom en predika-
res ideal, för Lehnberg som alldeles icke
vet af något sådant idkeligt upprepande af
Kristi namn, och hvilken man till och med
förbrått (ehuru i Rec. tanka, med orätt)
att hafva lagt för liten vigt på sjelfva dog-
merna? Här är åter en ny inkonsequens, en
ny motsägelse, som, sammanlagd med det
föregående bvarken kristeliga eller förnufts-
värdiga lynnet af hela Förfatlarens kritik,
fullkomligen berättigar till den misstanken,
att Förf:s nitälskan Tör frälsarens namn icke
är ett behof af dess hjerta, icke en fordran
af dess känsla, icke en verkan af dess öf-
vertygelse, utan ett foster af tadelsjukan,
af begäret att klandra på en talare, som
man föresatt sig att förringa,
(Forts. e. a. 2.)