sternas förhållande till sin kristeliga församling hysa det låga, för vigten af deras kall förringande begrepp, att vilja förvisa deras Pafskedsoch inträdestal att hållas på landet i sockenstugorna och istäderna på Rådhussalen. Öch sluteligen, om Författaren vore en så ifrig pietist, som han vill låta påskina, om hän verkeligen tror frälsarens namn aldrig nog ofta kunna upprepas och att detta upprepande är hufvudsaken, huru står. dermed tillsämman hans oinskränkta beundran för Lehnberg, såsom en predikares ideal, för Lehnberg som alldeles icke vet af något sådant idkeligt upprepande af Kristi namn, och hvilken man till och med förbrått (ehuru i Rec. tanka, med orätt) att hafva lagt för liten vigt på sjelfva dogmerna? Här är åter en ny inkonsequens, en ny motsägelse, som, sammanlagd med det föregående bvarken kristeliga eller förnuftsvärdiga lynnet af hela Förfatlarens kritik, fullkomligen berättigar till den misstanken, att Förf:s nitälskan Tör frälsarens namn icke är ett behof af dess hjerta, icke en fordran af dess känsla, icke en verkan af dess öfvertygelse, utan ett foster af tadelsjukan, af begäret att klandra på en talare, som man föresatt sig att förringa, (Forts. e. a. 2.)