lemnar åt Förf. att med sitt samvete uppgöra denna fråga, åt andra att döma, huruvida en upplyst, ren och oskrymtad beundran för en stor man någonsin på detta sätt uppenbarar sig; och går att i korthet bestyrka de yttranden han ofvanföre fällt om afhandlingens kritiska beskaffenhet; Emot Biskop. Hedrens afskedspredikan i Jacobs kyrka anmärker Förf. den motsägelse, som skall ligga deri, att framställa lifvets tid, såsom på en gång kort och mödosam, ty, säger Förf. kort är ingen annan tid, än den, som med lust och fröjd försvunnit — lång ingen annan än den under oro, möda, arbete och bedröfvelse försvunna eller förflutna, och Förf. kommenterar denna sats mycket vidlyftigt. Rec. vill här icke undersöka huruvida Förf:s definition på kort och lång tid är så alldeles riktig — men hvad som är säkert, det är att lifvet kännes som en möda af många, hvilka ändå beklaga sig öfver dess korthet, alldeles efter skriftens ord: Liten och kort är min eländes tid och räcker intet intill niina fäders; och förklaringen häraf är, alt all tid, så väl dagen som seklet, -förekommer kort för den, som står vid dess gräns, och som finner det tillryggalagda skiftet bafva varit otillräckligt för sitt behof, silt begär och sina ändamål. Tidens relativa längd för den, som suckar under vedermödan, hindrar således ej att kalla den kort i det hela, kort i jemförelse med evigheten. Denna enkla anmärkning synes hafva undfallit Förf:s skarpsinnighet. Har predikauten målat lifset för mycket tungt och mödosamt; det är en annan sak, som Jemnas derhän: men fullkomlig rätt hade ban, att, efter både erfarenhetens och skriftens anvisning, tala om på en gång kort och mödosam lifstid, och den motsägelse Förf. deruti velat finna är således — ingen. Författaren finner mycket att tadla i Doktor Pettersons stil, men huru rättfärdigar han sitt ogillande? Endast tvänne ord anföras, såsom prof på oegentlighet i uttryck, och när han aåndteligen skall gripa sig an att anföra ett exempel, så råkar han att välja ett, som bar intetdera af de fel ban tilllägger det. Hvad korrekthet och behaglighet, säger han, finnes t denna tankegång: IHvi ser du så ogerna, att alla ditt lifs förfogningar bero af en högre makt, som I sin allt genomskådande vishet afväger ditt sanna bästa? Rec. för sin del inser icke hvad inkorrektbet eller obehaglighet som ligger deruti. Han kan försäkra Förf. alt meningen är ganska korrekt till språk-konstruktion, och. begriplig till innehåll. Han kan ytterligare förvissa Förf. att, om den också icke kan anföras såsom mönster af en harmonisk period, den likväl icke haller är obehaglig all Kida ollar nn mevn Den är 1 sio stelt