lemnar åt Förf. att med sitt samvete upp-
göra denna fråga, åt andra att döma, hu-
ruvida en upplyst, ren och oskrymtad be-
undran för en stor man någonsin på detta
sätt uppenbarar sig; och går att i korthet
bestyrka de yttranden han ofvanföre fällt
om afhandlingens kritiska beskaffenhet;
Emot Biskop. Hedrens afskedspredikan i
Jacobs kyrka anmärker Förf. den motsägel-
se, som skall ligga deri, att framställa lif-
vets tid, såsom på en gång kort och mödo-
sam, ty, säger Förf. kort är ingen annan
tid, än den, som med lust och fröjd för-
svunnit — lång ingen annan än den under
oro, möda, arbete och bedröfvelse försvun-
na eller förflutna, och Förf. kommente-
rar denna sats mycket vidlyftigt. Rec. vill
här icke undersöka huruvida Förf:s defini-
tion på kort och lång tid är så alldeles
riktig — men hvad som är säkert, det är att
lifvet kännes som en möda af många, hvil-
ka ändå beklaga sig öfver dess korthet, all-
deles efter skriftens ord: Liten och kort
är min eländes tid och räcker intet intill
niina fäders; och förklaringen häraf är,
alt all tid, så väl dagen som seklet, -före-
kommer kort för den, som står vid dess
gräns, och som finner det tillryggalagda
skiftet bafva varit otillräckligt för sitt be-
hof, silt begär och sina ändamål. Tidens
relativa längd för den, som suckar under
vedermödan, hindrar således ej att kalla
den kort i det hela, kort i jemförelse med
evigheten. Denna enkla anmärkning synes
hafva undfallit Förf:s skarpsinnighet. Har
predikauten målat lifset för mycket tungt
och mödosamt; det är en annan sak, som
Jemnas derhän: men fullkomlig rätt hade
ban, att, efter både erfarenhetens och skrif-
tens anvisning, tala om på en gång kort
och mödosam lifstid, och den motsägelse
Förf. deruti velat finna är således — ingen.
Författaren finner mycket att tadla i Dok-
tor Pettersons stil, men huru rättfärdigar
han sitt ogillande? Endast tvänne ord an-
föras, såsom prof på oegentlighet i uttryck,
och när han aåndteligen skall gripa sig an
att anföra ett exempel, så råkar han att väl-
ja ett, som bar intetdera af de fel ban till-
lägger det. Hvad korrekthet och behaglig-
het, säger han, finnes t denna tankegång:
IHvi ser du så ogerna, att alla ditt
lifs förfogningar bero af en högre
makt, som I sin allt genomskådande
vishet afväger ditt sanna bästa?
Rec. för sin del inser icke hvad inkorrekt-
bet eller obehaglighet som ligger deruti.
Han kan försäkra Förf. alt meningen är
ganska korrekt till språk-konstruktion, och.
begriplig till innehåll. Han kan ytterligare
förvissa Förf. att, om den också icke kan
anföras såsom mönster af en harmonisk pe-
riod, den likväl icke haller är obehaglig
all Kida ollar nn mevn Den är 1 sio stelt