eller vigtigt inflytande: man må sätta Akademiens företräde antingen 1 offentligheten, eller forskningsfriheten, eller i den totala uppfattningen och framställlningen af det menskliga vetandet, såsom ett organiskt helt. Det är de öfrige Akademiens former och institutioner, som skola befordra detta ändamål. Och då de Akademiska Nationerna -på dessa former hafva nästan intet inflytande, så kan icke heller uppfyllandet af detta ändamål sägas bero utaf Nationerna; och intet ungdomsöfvermod bör heller för leda dem att erkänna den förebråelse, som redan ligger dold under en sådan smickrets förstoring af deras egna krafter. Och fastän dessa vetenskapliga former väl aldrig kunna utgöra Akademiecvs väsen; ty form är redan till sitt begrepp emotsatt väsen, så kan dock väsendet ej framträda förutan sina gifna former, Och blott en Anarehiens vän kan bryta ned de gamla, förrän den inreskaparkraften sjelf vill äns ga undan dem med nya. Det är den fege hjeltedat att löpa storm mot fästen, som sjelfve hota till att ramla. Men denna dåd ger ingen seger; ty med förstörelse kan man ej mana lifvet fram. Förgängelsen är endast födslokrisen till det nva lifvet; brådskyndas den, så blifver fostret vanskapt eller döafödt. Om derföre ock de närvarande Akademiska Formerne ej kunna motsvara en småningom klarnande Idee om Universiternes högre väsen, så må de gamla former likväl vika blott för bättre nya; och då vi icke äga till att gifva dem, så må vi heller icke hjuda till utt bryta ned de gamla.? Är deremot mera åt Nationernas vård anförtrodt det Moraliska Elementet 1 Akademiens sammansättningg är det Natious-Inrätlningarnes hufvudsakliga ändamål, att leda den förädlade viljan jemna steg med den riktade kunskapen, att icke den verkställande makten inom oss en gång må sätta sig upp emot den lagstiftande — och att denna är deras bestämmelse antyder redan den negativa åsigten, att de vore blott p:lisinrättningar; ; ty polis är sedlighetens alvigsida, — är, säger jag, detta de ras ändamål, så hafva de visserligen en icke ringa vigt bland de Akademiska Inustitutionerne. Ty först när hela vårt odelade väsen är åt sanningen invigdt, då vi söka henne ej i tanke blott, men och i havdling; först då kan bildningen sägas fulländad. Det är icke nog alt hafva samlat ett rikt mått af särskilta kunskaper, att hafva tillvunnhit sig alla yttre färdigbeter, och blifvit mästare i konsten att använda dem med elfceet. — Det är ej talangen endast, som gör menniskans storhet; se hura tiden trampat alla konstens a AS I AL