tande Grupper, skulle väl inom Andens
verld, der det just firar sin triumph öfver
inskränkningen, skulle det der låta sluta
sig i enformighetens bojor?
Det är en blind ifver att förklara krig
mot all karakteristisk individualitet, och
städse äflas att sammanknåda alla enskilthe-
ter till ett universelt Arhalgam. Atchymi:
sterne hafva redan pröfvat det fåfänga i
ett sådant försök; då guldet skulle fram-
konstlas, sprängde Elementerna deras deg-
lar. Och om än ett sådant försök kunde
lyckas, om alla de praktfulla färgerna kun-
de borttvättas ifrån lifvets tafla, hvad an-
nat skulle väl återstå, än den nakna krit-
grunden 2? —
Det är ett missförstånd af all Organisms
väsen, att vilja bannlysa alla lägre former,
derföre att de finnas, som äro högre; ty de
förra utgöra dock de nödvändiga vilkoren
för de högres både uppkomst och bestånd.
Icke kunde trädet så högt bära sin krona,
om icke stam och rot fingo understödja den?
Och skulle väl tempelbyggnaden bli för-
härligad, om våldet finge undanrycka de
pelare, som stödja domen?
Men en sådan öfvergångsform, en sådan
medlande länk är den Akademiska Nations-
inrättningen; hon bildar öfvergången från
den trånga familjekretsens, till de mera ut-
vidgade, det olfentliga lifvets förhållanden.
Det är Hon, som skall förhindra, att den
unga telningen icke våldsamt lösryckes från
den jord, som hittillt ensam gifvit honom
näring. Då vi redan lemnat fosterbygderir
bjuder Hon oss ännu in i fosterbygdens sam-
lif, och bygger oss ett Ilion åter på en
främmad strand. i
Menniskan lefver ej för ögonblicket; un-
dan timlighetens gränser flyktar. hon till
hoppets eller minnets himmel. Lika sköna
äro dessa bådas; ehuru för Er den för-
ra lockar mera, Blott på minnets grund-
val bygger likväl hoppet, då det icke hyg-
ger luftslott; och ur minnels Eden kunde
sjelfva straffets Engel icke jaga den första
syndaren. — Närmare förer oss ock minnets
Genius till vårt eget, till allt väsens första
ursprung. Det är en helig tankens Guds-
tjenst, alt gå tillbaka till vår lefuads sago-
alder; och vi bära alltid derifrån välsig-
nelsen uti ett tacksamt hjerta.?
Må vi derföre icke lyssna till den lära,
som vill fråndömma Nationsinrättningarne
all betydelse, — och säkerligen ingen af de
mera sansade skola gilla en sådan äåsigt. Ty
det är tänkesättens agvar blott, som fara
ut i excentriska ytterligheter; det kärnfulla
kornet håller alltid en säkrare riktning.
Men det är äfven från det redan antyd-
da Nationsföreningarnes förhållande till Fa-
P PIC oa TT KP oo oc . — a Vt 1 a 1 I