tande Grupper, skulle väl inom Andens verld, der det just firar sin triumph öfver inskränkningen, skulle det der låta sluta sig i enformighetens bojor? Det är en blind ifver att förklara krig mot all karakteristisk individualitet, och städse äflas att sammanknåda alla enskiltheter till ett universelt Arhalgam. Atchymi: sterne hafva redan pröfvat det fåfänga i ett sådant försök; då guldet skulle framkonstlas, sprängde Elementerna deras deglar. Och om än ett sådant försök kunde lyckas, om alla de praktfulla färgerna kunde borttvättas ifrån lifvets tafla, hvad annat skulle väl återstå, än den nakna kritgrunden 2? — Det är ett missförstånd af all Organisms väsen, att vilja bannlysa alla lägre former, derföre att de finnas, som äro högre; ty de förra utgöra dock de nödvändiga vilkoren för de högres både uppkomst och bestånd. Icke kunde trädet så högt bära sin krona, om icke stam och rot fingo understödja den? Och skulle väl tempelbyggnaden bli förhärligad, om våldet finge undanrycka de pelare, som stödja domen? Men en sådan öfvergångsform, en sådan medlande länk är den Akademiska Nationsinrättningen; hon bildar öfvergången från den trånga familjekretsens, till de mera utvidgade, det olfentliga lifvets förhållanden. Det är Hon, som skall förhindra, att den unga telningen icke våldsamt lösryckes från den jord, som hittillt ensam gifvit honom näring. Då vi redan lemnat fosterbygderir bjuder Hon oss ännu in i fosterbygdens samlif, och bygger oss ett Ilion åter på en främmad strand. i Menniskan lefver ej för ögonblicket; undan timlighetens gränser flyktar. hon till hoppets eller minnets himmel. Lika sköna äro dessa bådas; ehuru för Er den förra lockar mera, Blott på minnets grundval bygger likväl hoppet, då det icke hygger luftslott; och ur minnels Eden kunde sjelfva straffets Engel icke jaga den första syndaren. — Närmare förer oss ock minnets Genius till vårt eget, till allt väsens första ursprung. Det är en helig tankens Gudstjenst, alt gå tillbaka till vår lefuads sagoalder; och vi bära alltid derifrån välsignelsen uti ett tacksamt hjerta.? Må vi derföre icke lyssna till den lära, som vill fråndömma Nationsinrättningarne all betydelse, — och säkerligen ingen af de mera sansade skola gilla en sådan äåsigt. Ty det är tänkesättens agvar blott, som fara ut i excentriska ytterligheter; det kärnfulla kornet håller alltid en säkrare riktning. Men det är äfven från det redan antydda Nationsföreningarnes förhållande till Fa P PIC oa TT KP oo oc . — a Vt 1 a 1 I