En förpaktare, som bodde i grannskapet af Carlow (i England), gick en Lördag in i en barberstuga af nämnde stad, för att låta raka sig. Knappt hade barberaren lagt servietten kring halsen, förrän han frågade henom, hvem han gåfve sin röst vid det förestående valet. Förpaktaren svarade, att då Öfverste Bruen vore hans egendomsherre, ville han gifva honom sin röst. Om så är, genmälte barberaren i det han aftog servietten — så kan ni låta raka er af hin håle; jag åtminstone gör der inte, om ni ock hade skägg som en bock. — Må ske -— återtog förpaktaren — em inte ni rakar mig så gör väl någon annan det. — Deri bedrager ni en storligen: i Carlow rakar ingen barberare någon, som ger en antiformer sim röst; han kunde vilja afskära honom halsen. — Förpaktaren råkade dervid i sådant bekymmer för sin strupe, att han straxt gick till Castledermot en och en balf timmas väg från Carlow, föratt der låta barbera sig.