med ett blått draperi och guldfransar.
Midt i löfsalen stod ett massivt mahogny-
bord, äfven prydt med ett blått draperi
och guldfransar, och der bakom var en
praktfull paulun (allt i löfsalen!!) uppsla-
gen, som vällustigt bjöd sitt ejderdunssköte.
Axel öppnade förhänget och i det mest för-
trollande halfdunkel, såg han Emilies halft
förklarade gestalt, i en. smakfull neglige,
sittande på kanten af Paulunen, då och då
slående på harpan ett accord i moll till en
melankolisk sång. Framför henne stodo nå-
gra refraichissementer: söderländska frukter
och viner. (sid. 46.) Svårligen kan man
för en ung officer ställa till något mera loc-
kande; men Axel höll sig naturligtvis tap-
per och trogen sin Louise, Detta ger anled-
ning till en dramatisk scen, då Emilie hos
sin far anklagar Axel att hafva vilja för-
fört henne; Axel kallas till förhör, nekar
och går. Öfversten rusar efter honom med
dragen sabel. Man skulle vänta att han
klyfver Axels hufvud, eller åtminstone bles-
serar honom i örat eller armen, men intet
sådant höres af.. Axel får i stället med sin
vän Ludvig resa med vigtiga Depecher
till Wien. Förut eclateras hans förlof-
ning vid ett kalas hos hans Svärfar, der
det dansades om aftonen, emedan man var
glad; men man var ej glad, emedan man
dansade, derföre urartade ejeller dansen till
en kannibalisk (!!) förstörande hjutning. En
stilla ziratlig minuette omvexlade med en
liflig. polska eller långdans, och unga och
gamla svängde sig om hyarandra, eller be-
traktade med nöje de dansande, bland hvilka
Axel och Lovise lyste som stjernor af för-
sta rangen i ringdansen kring gladjens sol.
(sid. 70.) På Östersjön ledo Axel och hans
vän Ludvig skeppsbrott; de ankommo dock
räddade till Libau. I de karpathiska ber-
gen blefvo de anfallna af röfvare, öfver-
mannade och fängslace. Så slutas det för-
sta häftet. Det andra innehåller deras äf-
ventyr hos Röfrarne, hvilkas anförare var
en man med en ädel själ; men missledd af
sin ifver för det rätta, ville han gå försy-
nen och lagarne i förväg, och jemna hvad
de tycktes dela oröttvist. Det tredje häf-
tet innehåller deras befrielse och återkomst.
Lovise hade under hans frånvaro blifvit
fader och raoderlös och illa behandlad af
sin förmyndare. Axel kommer för att frälsa
henne. Deras möte är af Författaren be-
skrifvet såsom obeskrifligt ömt och rörande.
Hon svimmade i hans, i den starka man-
nens armar, och den svaga varelsen, som
han höll i sin famr, förekom honom som
en verklig engel, hvilken lyfte honom
till sina ljusa regioner
till himlens glansomhöljda tbroner.
På det den ej verkligen måtte flyga ifrån
honom, och, blott lemna stoftet(!)i hans hän-
der (!), tryckte han den älskade ännu fastare
till sitt bröst och hviskade: Lovise! — Hon