med ett blått draperi och guldfransar. Midt i löfsalen stod ett massivt mahognybord, äfven prydt med ett blått draperi och guldfransar, och der bakom var en praktfull paulun (allt i löfsalen!!) uppslagen, som vällustigt bjöd sitt ejderdunssköte. Axel öppnade förhänget och i det mest förtrollande halfdunkel, såg han Emilies halft förklarade gestalt, i en. smakfull neglige, sittande på kanten af Paulunen, då och då slående på harpan ett accord i moll till en melankolisk sång. Framför henne stodo några refraichissementer: söderländska frukter och viner. (sid. 46.) Svårligen kan man för en ung officer ställa till något mera lockande; men Axel höll sig naturligtvis tapper och trogen sin Louise, Detta ger anledning till en dramatisk scen, då Emilie hos sin far anklagar Axel att hafva vilja förfört henne; Axel kallas till förhör, nekar och går. Öfversten rusar efter honom med dragen sabel. Man skulle vänta att han klyfver Axels hufvud, eller åtminstone blesserar honom i örat eller armen, men intet sådant höres af.. Axel får i stället med sin vän Ludvig resa med vigtiga Depecher till Wien. Förut eclateras hans förlofning vid ett kalas hos hans Svärfar, der det dansades om aftonen, emedan man var glad; men man var ej glad, emedan man dansade, derföre urartade ejeller dansen till en kannibalisk (!!) förstörande hjutning. En stilla ziratlig minuette omvexlade med en liflig. polska eller långdans, och unga och gamla svängde sig om hyarandra, eller betraktade med nöje de dansande, bland hvilka Axel och Lovise lyste som stjernor af första rangen i ringdansen kring gladjens sol. (sid. 70.) På Östersjön ledo Axel och hans vän Ludvig skeppsbrott; de ankommo dock räddade till Libau. I de karpathiska bergen blefvo de anfallna af röfvare, öfvermannade och fängslace. Så slutas det första häftet. Det andra innehåller deras äfventyr hos Röfrarne, hvilkas anförare var en man med en ädel själ; men missledd af sin ifver för det rätta, ville han gå försynen och lagarne i förväg, och jemna hvad de tycktes dela oröttvist. Det tredje häftet innehåller deras befrielse och återkomst. Lovise hade under hans frånvaro blifvit fader och raoderlös och illa behandlad af sin förmyndare. Axel kommer för att frälsa henne. Deras möte är af Författaren beskrifvet såsom obeskrifligt ömt och rörande. Hon svimmade i hans, i den starka mannens armar, och den svaga varelsen, som han höll i sin famr, förekom honom som en verklig engel, hvilken lyfte honom till sina ljusa regioner till himlens glansomhöljda tbroner. På det den ej verkligen måtte flyga ifrån honom, och, blott lemna stoftet(!)i hans händer (!), tryckte han den älskade ännu fastare till sitt bröst och hviskade: Lovise! — Hon