folk har att vårda och underhålla, en sats,
hvars sanning här på det mest tydliga sätt up-
penbarat sig uti den enthusiasm, hvarmed
landsmån af de mest stridande politiska å-
sigter, i öfrigt, slutit sig till Polackarnes
sak.
Fäderneslandets andra argument är så en-
faldigt, att det blott förtjenar ett par ord
till svar. Bör icke, säger han, Fursten
hafva sin rättighet oklandirad, i afseende på
en sak, deri hvarje torpare är en oinskränkt
sjelfherrskare?? Om än Furstens barn och
torparens äro lika inför Gud, och böra va-
ra lika inför lagen, så inser man lätt den
stora skillnad som råder i afseende på bå-
das förhållande till national-intresset. — Det
är icke med oråatt, som Hr von Hartmans-
dorff vid sista Riksdag, då han talade för
anslaget åt de unga Prinsarna, kallade dem
för Rikets barn, likasom Konung Ludvig
Filips söner allmänt kallas Frankrikes. Det
ir denna tanka, som skall gifva dem det
fastaste stödet i nationens tillgifvenhet, och
det förnämsta sambandet med det folk, hvars
Konunga-ätt de tillhöra. — Vi tro att till
och med Faåderneslandet sjelf, vid närmare
eftersinnande, icke skall neka sanningen af
hvad vi nu yttrat, och som dess Becaktör
sjelf lätt hade kunnat finna om han följt
förnuftets anvisning, i stället att, såsom han
sjelf angifvit, först sälta sin fösterlands-
känsla i brand och ljusan låga, för att
bländas vid det ovana eller alltför starka
skenet deraf.