nare till skeppet. Engelska Consuln förmådde icke för allt detta utverka någon upprättelse. — Saken har gjort så mycket mer uppseende som de båda officerarne, Hrr Parnelt och Fitzroy tillhöra de anseddaste familjer. Den förre är nemligen Krigsministerns son, den senare en brorson till Hertigen af Grafton. FRANKRIKE. Le Temps innehåller några hittills obekanta — detaljer om Expeditionen till Lissabon, hvilka vi tro vara af intresse för våra läsare och derföre nu meddela dem. Då Franska escadren i slagtordning kommit på en half lieues afstånd från SaintJulieps 400 kanoner, och med förde vind styrde kosan mot denna fästning, uppkallade den käcke commendanten på Algesiras, Moulac sitt folk på däck, och höll till det ett tal, hvars electriserande verkan det vore omöjligt att beskrifva. Lefve Frankrike! skallade mot honom, vi skola befria våra landsmän! Vinden hade emedlertid fört dem under fästningens canoner. Engelsmännen som lågo för ankar på Tajo, väntade hvarje ögonblick att få se masterna på Fansmännens skepp falla i hafvet eller deras Fartyg skjutas i sank af en dubbel och förfärlig rad af skansar, som Engelsmännen med 21 Linieskepp icke vågade angripa under kriget på halfön, då Fransmännen innehade Lissabon. Amiral Roussin uppförde sig mycket tappert, men i Frankrike känner man det ej. Wan alt se Portugiser har han med en blick som endast finnes hos den sanna talangen, bedömt och uppskattat deras värde, och med förakt för dessa uråldriga traditioner, som ofta hindrat Engelsmännen att med 30 skepp våga borttaga ett fartyg under elden från 10 kanoner, har han trott sig kunna intaga batterier, försvarade af menniskor, som icke begära mer än att få öfvergifva dem, så snait striden blefve liflig. Icke ett ögonblick tviflade Amiralen på en lycklig utgång, emedan han kände med hvilka han hade att göra... Hvilken skulle ha trott att, då Don Miguel sagt: mitt svar ligger i myr ningen af mina kanoner, skansarne skulle efter några salfvor upphöra med sin eld! Escadren hade fått ordres alt kasta ankar så snart den kommit ur skotthåll för Saint Juliens kanoner; då borde den reparera sina haverier och sedan lägga sig en lieue högre upp under Lissabons murar, efter att ha tvingat Belems och Portisiska escadrens eld att upphöra, Denna omständighet gaf commendanten Moulac tillfälle att inlägga ära. De begge skeppen i spetsen, le Murengo och lf Algesiras, hade redan enligt ordres kastat ankar, då Amiralen, som såg att de sista skeppen, hull a höriade att kamma häll för fäst