Tal åf en hög Embetsman vid återkom-
sten i sorghuset, då han aflemnade
den förda prestafven.
Miove Herrar! Jag mnedlägger nu denna
prestaf, som varit mig ganska tung att bä-
ra, ja, ganska svår att bära. Jag har känt
Hennves Nåd i ala lifvets skitten, ja, på al-
Ja möjliga sätt och vis. Men, ödet har
alltid varit min lott. Saknaden är borta;
och — jag står nu ensam qvar!
En annan närvarande äfven bög Embets-
man tog ordet: Täckes Tit. nådigst tillåta
att detta rörande tal till trycket befordras!
(Correspondenten).