Tal åf en hög Embetsman vid återkomsten i sorghuset, då han aflemnade den förda prestafven. Miove Herrar! Jag mnedlägger nu denna prestaf, som varit mig ganska tung att bära, ja, ganska svår att bära. Jag har känt Hennves Nåd i ala lifvets skitten, ja, på alJa möjliga sätt och vis. Men, ödet har alltid varit min lott. Saknaden är borta; och — jag står nu ensam qvar! En annan närvarande äfven bög Embetsman tog ordet: Täckes Tit. nådigst tillåta att detta rörande tal till trycket befordras! (Correspondenten).