MAR AR te he te AV VER AR SIA RAI LL I) TOM 4 AV VA TERES sade att det väl vore en god sak om han erhölle bennes förmögenhet, men att han äfven dessförutan vore rik nog, och att förlusten af bennes förmögenhet skulle destomera visa hara mycket han älskade henne. Man ankom emedlertid tull Dundalk , och stadnade på ett kort afstånd från Lord Dorchesters boning, som låg nära barrackerne. Mille Adams frågade hvarföre man icke körde till Newry? Det var omöjligt, svarades, så sent på natten; de skulle fortsätta resan bittida på morgonen. Man steg af och gick in uti det hus der Lord Dorchester bodde. Caroline blef ytterst orolig. Dundas närmade sig Elise, och sade henne, att han icke bodde der utan i Kassernerna, men, tillade han — ett rum i detta hus är i ordning för Er i fall Ni behagar tillåta att jag visar Er det. Han ledsagade henne dit och förnyade de försäkringar om evig trohet och kärlek, hvarmed han först hade vunnit hennes hjerta. Om det som sedan tilldrog sig kan hon endast sjelf lemna en berättelse, som hennes bedröfvade och förkrossade själ ej lär tillåta henne att långt fullfölja — Men omständigheterne tala sjelfva, och vi behöfva icke något vidare bevisi den punkten — nogaf, att han först öm morgonen kl. 5 återvände till sin Kassern. Hennes stackars syster lät icke till denna grad bedraga sig; bon fordrade hos Lord Dorchester att få lemna huset, och hans bättre känslor segrade — han sade henne att han icke ville öfvergifva henne i hennes bekymmer — gick i en närbeläget rum, beväpnade sig med ett par pistoler och ledsagade henne hem der han lemnade henne omkring kl. 12 om natten. Så handlade deremot icke Kapten Dundas. fan lofvade, att vara åter tidigt på samma morgon för alt hämta Elise till Newry der de skulle vigas. Bedragaren anlände ej förr ån efter klockan tio Han frågade: Har WNi ej kommit för sent för att resa till Newry. — Till Newry! — Ja, för alt vigas, såsom vi öfverenskommit. — Hvad! utropade han — för alt vigas? Jag är gift förut! Det kan således finnas en varelse i mensklig gestalt, nog nidingsaktig för att håna ett olyckligt offer, som han störtat i vanära och förderf. — Men kan en sådan bära Konungens uniforw? Kan ban visa sig bland hederliga menniskor? Kan han våga upplyfta sin blick inför sitt lands domare? Ja; vi se i Kapten Dundas en sådan person, — Men visen honom genom Er dom, att han saknar menskliga känslor; lären honom ätt, om maximerna i hans regemente göra en ära och lycka af att förstöra en ung qvinnas heder, uppfostrad för de bästa kretsar i samhället, dotter af en man, hvars ställning i staten och förbindelser gåfvo henne utsigter till en ännu upphöjdare lycka, än HARRI RAN 2 ve hn RA UvILLUV Vv JS WW — vv FULLT 9 na Jn kläder, och vi skola lefva lyckligt så lång dagen är. Men hon föraktade dessa anbud och påyrkade blott att få återvända hem. Han bad henne vänta tills han kunde ledsaga henne; men hon slet sig med förakt lös från hans arm, skyndade ut, och begaf sig nedslagen och förvirrad till fots på vägen till sin faders hus, då hon möttes af en slägting, Hr Crasby Adams, som just farit till Dundalk för att befria de begge systrarne ur deras förestörares klor. Han tog henne med i sin gigg, och på detta sätt återkom hon hem. Det var samma dag som hennes olycklige fader återkom med en af de norra postvagnarne, Ilan märkte snart på de sorgsna ansigtena att någon oväntad olycka händt; efter kort tid blef den melankoliska historien berättad för honom, — och jag lemnar åt er sjelfve att föreställa er hans sorg, vid åsynen af hans barns förstöring, och hans makas grämelse, Följande dagen flyttade han bort, för att i en aflägse del af landet dölja sin sorg. De fleste af er kännen den sensation som händelsen väckte i Dundalk; Kapten Dundas flydde dervifrån och åt det allmänna omdömet, hvilket han så groft hade trotsat, betalade han den enda tribut han kunde, genom att fly undan för den enhälliga förtrytelse, som på alla sidor mötte honom. Jag har slutat denna sorgliga historia. Nu uppmanar jag Er att tillämpa lagarne. Jag bör erinra Er, hvad J förut veten, att mannen åtminstone på er sida kan såras; ty, i saknad af alla andra egenskaper, har han åtminstone den — att vara rik. På denna sida bören J tilldela honom ett sår som han känner — ej såsom en upprättelse, ty en sådan kan icke gifvass; utan för att hämnas lagårne som han öfverträdt, och blidka den allmänna harm som han så väl förtjent. Gentlemetrn af Juryn! jag tackar Er för det öfrerseende hvarmed J afhört min ofullkomliga berättelse om denna tragiska sak. Stode Sterne i mitt ställe, — — — han skulle med sanna färger skildra för Er en faders och moders grämelse att se sin familj förnedrad, vanärad och förstörd, Nu förhördes Kapten Dundas, och slutliligen Elise Adams, hvilken blef frågad och examinerad betydligt lävge, och genom rediga och okonstlade svar gaf styrka åt den af Hr North framställda berättelsen. — — Målet uppskjöts till följande dagen, då Juryn dömde Kapten Dundas saker, och ålade honom att utgifva till Mille Adams en skadeersättning af 3,500 Pund Sterling. (circa 46,000 R:dr Svenskt Banco.) — — Flere af Englands tidningar hafva sedan vidlyftigt reilecterat öfver denna sak. Dess utgång ansågs alltför lindrig för Dundas,