MAR AR te he te AV VER AR SIA RAI LL I) TOM 4 AV VA TERES
sade att det väl vore en god sak om han
erhölle bennes förmögenhet, men att han
äfven dessförutan vore rik nog, och att
förlusten af bennes förmögenhet skulle de-
stomera visa hara mycket han älskade
henne. Man ankom emedlertid tull Dun-
dalk , och stadnade på ett kort afstånd
från Lord Dorchesters boning, som låg nära
barrackerne. Mille Adams frågade hvarföre
man icke körde till Newry? Det var omöj-
ligt, svarades, så sent på natten; de skulle
fortsätta resan bittida på morgonen. Man
steg af och gick in uti det hus der Lord
Dorchester bodde. Caroline blef ytterst
orolig. Dundas närmade sig Elise, och sade
henne, att han icke bodde der utan i Kas-
sernerna, men, tillade han — ett rum i
detta hus är i ordning för Er i fall Ni be-
hagar tillåta att jag visar Er det. Han
ledsagade henne dit och förnyade de för-
säkringar om evig trohet och kärlek, hvar-
med han först hade vunnit hennes hjerta.
Om det som sedan tilldrog sig kan
hon endast sjelf lemna en berättelse,
som hennes bedröfvade och förkrossade själ
ej lär tillåta henne att långt fullfölja —
Men omständigheterne tala sjelfva, och vi
behöfva icke något vidare bevisi den punk-
ten — nogaf, att han först öm morgonen kl. 5
återvände till sin Kassern. Hennes stackars
syster lät icke till denna grad bedraga sig;
bon fordrade hos Lord Dorchester att få
lemna huset, och hans bättre känslor segra-
de — han sade henne att han icke ville
öfvergifva henne i hennes bekymmer —
gick i en närbeläget rum, beväpnade sig
med ett par pistoler och ledsagade henne
hem der han lemnade henne omkring kl.
12 om natten. Så handlade deremot icke
Kapten Dundas. fan lofvade, att vara åter
tidigt på samma morgon för alt hämta Elise
till Newry der de skulle vigas. Bedra-
garen anlände ej förr ån efter klockan tio
Han frågade: Har WNi ej kommit för sent
för att resa till Newry. — Till Newry!
— Ja, för alt vigas, såsom vi öfverens-
kommit. — Hvad! utropade han — för
alt vigas? Jag är gift förut!
Det kan således finnas en varelse i mensk-
lig gestalt, nog nidingsaktig för att håna
ett olyckligt offer, som han störtat i vanära
och förderf. — Men kan en sådan bära Ko-
nungens uniforw? Kan ban visa sig bland
hederliga menniskor? Kan han våga upp-
lyfta sin blick inför sitt lands domare? Ja;
vi se i Kapten Dundas en sådan person, —
Men visen honom genom Er dom, att han
saknar menskliga känslor; lären honom ätt,
om maximerna i hans regemente göra en
ära och lycka af att förstöra en ung qvin-
nas heder, uppfostrad för de bästa kretsar i
samhället, dotter af en man, hvars ställ-
ning i staten och förbindelser gåfvo henne
utsigter till en ännu upphöjdare lycka, än
HARRI RAN
2
ve hn RA UvILLUV Vv JS WW — vv FULLT 9
na Jn
kläder, och vi skola lefva lyckligt så lång
dagen är. Men hon föraktade dessa an-
bud och påyrkade blott att få återvända
hem. Han bad henne vänta tills han kun-
de ledsaga henne; men hon slet sig med
förakt lös från hans arm, skyndade ut, och
begaf sig nedslagen och förvirrad till fots
på vägen till sin faders hus, då hon möt-
tes af en slägting, Hr Crasby Adams, som
just farit till Dundalk för att befria de
begge systrarne ur deras förestörares klor.
Han tog henne med i sin gigg, och på det-
ta sätt återkom hon hem.
Det var samma dag som hennes olyckli-
ge fader återkom med en af de norra post-
vagnarne, Ilan märkte snart på de sorgsna
ansigtena att någon oväntad olycka händt;
efter kort tid blef den melankoliska histo-
rien berättad för honom, — och jag lem-
nar åt er sjelfve att föreställa er hans sorg,
vid åsynen af hans barns förstöring, och
hans makas grämelse, Följande dagen flyt-
tade han bort, för att i en aflägse del af
landet dölja sin sorg. De fleste af er kän-
nen den sensation som händelsen väckte i
Dundalk; Kapten Dundas flydde dervifrån
och åt det allmänna omdömet, hvilket han
så groft hade trotsat, betalade han den en-
da tribut han kunde, genom att fly undan
för den enhälliga förtrytelse, som på alla
sidor mötte honom.
Jag har slutat denna sorgliga historia. Nu
uppmanar jag Er att tillämpa lagarne. Jag
bör erinra Er, hvad J förut veten, att man-
nen åtminstone på er sida kan såras; ty, i
saknad af alla andra egenskaper, har han
åtminstone den — att vara rik. På denna
sida bören J tilldela honom ett sår som han
känner — ej såsom en upprättelse, ty en
sådan kan icke gifvass; utan för att hämnas
lagårne som han öfverträdt, och blidka den
allmänna harm som han så väl förtjent.
Gentlemetrn af Juryn! jag tackar Er för
det öfrerseende hvarmed J afhört min ofull-
komliga berättelse om denna tragiska sak.
Stode Sterne i mitt ställe, — — — han
skulle med sanna färger skildra för Er en
faders och moders grämelse att se sin fa-
milj förnedrad, vanärad och förstörd,
Nu förhördes Kapten Dundas, och slutli-
ligen Elise Adams, hvilken blef frågad och
examinerad betydligt lävge, och genom re-
diga och okonstlade svar gaf styrka åt den
af Hr North framställda berättelsen. — —
Målet uppskjöts till följande dagen, då
Juryn dömde Kapten Dundas saker, och
ålade honom att utgifva till Mille Adams
en skadeersättning af 3,500 Pund Sterling.
(circa 46,000 R:dr Svenskt Banco.)
— —
Flere af Englands tidningar hafva sedan
vidlyftigt reilecterat öfver denna sak. Dess
utgång ansågs alltför lindrig för Dundas,