mognad eller gifva det sin högsta. och renaste betydelse; mycket lemnade Han ock till vidare utveckling, sedan genom Honom sjelf va grunden var lagd, den ingen annan kunnat lägga. På denna grund, om den ock: ej alitid och från alla sidor står synbar i dagen, är dock allt bygdt, som på en gång öfvertygar och röret, upplyfter och förädlar, lugnar och tröstar menniskan, sätter benne i öfverensstämmelse med, sig sjelf, med Gud och med Hans eviga ordning. Det är savn Christendom, — det må i öfrigt antaga hvilken yttre skepnad som helst; och vi hafve närmaste profvet på dess sanning i dess alltid motsvariga förhållande till vår andliga naturs beskaffenhet, vår själs begrepp om rättvisa och kärlek, vårt samve-. tes fordran på fullkomlighet och helgelse, vår sjelfkänslas vittnesbörd om skuld och ö-. förmåga, vårt hjertas behof af frid och för-. soning. Att derföre vid de-religiösa foredragen, äfven ofta vädja till det inre sinnet, den egna erfarenheten och den i hvarje menniskobröst slumrande aningen om eti högre, är i min tanke ej blott lofligt, men på det högsta både angeläget och hugneligt för en rättskaffens lärare, Han framställer inga satser att antagas på god tro, men att inses eller kännas, såsom utvecklade ur vårt eget väsende eller för detsamma oumbärliga. Han likasom tvingar menniskan att blicka in i sig sjelf, och finna huru det är en helig nödvändighet, som gör att religionen allena är grundvalen för all visshet, lifskraften för all ädel verksamhet, förklaringsstrålen öfver allt mörker. Om han ock derunder ej skulle finna lägligt eller akta nödigt att i hvarje föredrag uttryckligen vidhålla de egentliga dogmerna, eller mysterierna, äro de honom ej derföre mindre vördnadsvärdas med dem är intet, af det han framställer, i någon motsägelse, utan alltid i samvetsgrann, om också ej ordagrann enstämmighet ; han uraktlåter aldrig den rätta tiden för deras fullständiga afhandlande, ehuru han bemödar sig att; der så kan och bör ske, äfven ur inre grunder göra dem fattliga, dyrbara och trodda. Han lägger ejheller någon vigt på ett idkeligt och derigenom ofta blott mekaniskt upprepande af Frälsarens namn; i det skola visserligen alla knän sig böja, och alla tungor bekänna att Jesus Christus är Herren: men att vilja tillägga blotta yttre utirycket eller utropet någon öfvernaturlig eller magiskt verkande kraft, röjer ett nog trångt begrepp, och står på gränsen af vidskepelse, När Aposteln säger: allt det J gören med ord eller gerning, det görer allt i Herrans Jesu Namn, vill han dermed blott antyda att, när våra tankar och känslor uppenbara sig genom utvertes tecken, bör, hvad vi tale, vara genomträngdt af Jesu anda och, hvad vi göre, vara enligt. med Jesu bud och efterdöme. VWVaårreligions