mognad eller gifva det sin högsta. och rena-
ste betydelse; mycket lemnade Han ock till
vidare utveckling, sedan genom Honom sjelf
va grunden var lagd, den ingen annan kun-
nat lägga. På denna grund, om den ock:
ej alitid och från alla sidor står synbar i
dagen, är dock allt bygdt, som på en gång
öfvertygar och röret, upplyfter och föräd-
lar, lugnar och tröstar menniskan, sätter
benne i öfverensstämmelse med, sig sjelf, med
Gud och med Hans eviga ordning. Det är
savn Christendom, — det må i öfrigt an-
taga hvilken yttre skepnad som helst; och
vi hafve närmaste profvet på dess sanning
i dess alltid motsvariga förhållande till vår
andliga naturs beskaffenhet, vår själs be-
grepp om rättvisa och kärlek, vårt samve-.
tes fordran på fullkomlighet och helgelse,
vår sjelfkänslas vittnesbörd om skuld och ö-.
förmåga, vårt hjertas behof af frid och för-.
soning. Att derföre vid de-religiösa fore-
dragen, äfven ofta vädja till det inre sinnet,
den egna erfarenheten och den i hvarje
menniskobröst slumrande aningen om eti
högre, är i min tanke ej blott lofligt, men
på det högsta både angeläget och hugneligt
för en rättskaffens lärare, Han framställer
inga satser att antagas på god tro, men att
inses eller kännas, såsom utvecklade ur
vårt eget väsende eller för detsamma oum-
bärliga. Han likasom tvingar menniskan att
blicka in i sig sjelf, och finna huru det är en
helig nödvändighet, som gör att religionen
allena är grundvalen för all visshet, lifs-
kraften för all ädel verksamhet, förklarings-
strålen öfver allt mörker. Om han ock
derunder ej skulle finna lägligt eller akta
nödigt att i hvarje föredrag uttryckligen
vidhålla de egentliga dogmerna, eller myste-
rierna, äro de honom ej derföre mindre
vördnadsvärdas med dem är intet, af det
han framställer, i någon motsägelse, utan
alltid i samvetsgrann, om också ej ordagrann
enstämmighet ; han uraktlåter aldrig den
rätta tiden för deras fullständiga afhandlan-
de, ehuru han bemödar sig att; der så kan
och bör ske, äfven ur inre grunder göra
dem fattliga, dyrbara och trodda. Han
lägger ejheller någon vigt på ett idkeligt
och derigenom ofta blott mekaniskt upp-
repande af Frälsarens namn; i det skola
visserligen alla knän sig böja, och alla
tungor bekänna att Jesus Christus är Her-
ren: men att vilja tillägga blotta yttre ut-
irycket eller utropet någon öfvernaturlig
eller magiskt verkande kraft, röjer ett nog
trångt begrepp, och står på gränsen af vid-
skepelse, När Aposteln säger: allt det J
gören med ord eller gerning, det görer
allt i Herrans Jesu Namn, vill han der-
med blott antyda att, när våra tankar och
känslor uppenbara sig genom utvertes tec-
ken, bör, hvad vi tale, vara genomträngdt
af Jesu anda och, hvad vi göre, vara enligt.
med Jesu bud och efterdöme. VWVaårreligions-