Me lv vs oo ww dikanter har synts oss träffande, serdeles Wallins med Paulus och Franzens med. Johannes, SA a Det återstår oss ännu att vidröra den märkvärdiga punkten i denna skrift, hyilken utgjort ett så hufvudsakligt ämne för företalet till Biskop Wallins arbete. Hvad som i detta tal;? säger Insändaren, ligger dernäst och synnerligen Hr JVallin till last, är att hav-icke mer än på ett enda ställe nämner Frälsarens namn, och detta ställe är en citation .ur Bibeln och således icke direct hans ord. Likväl kan ingen annan grund läggas än den som lagd är: Jesus Christus; på bonom bygger tillträdaren af Kyrkoherde-Embetet så skönt sina stundande Lärare-åligganden, och i Hans namn hoppades, väntade, påräknade man att, Hr Vallin också, skulle inviga Hr Pettersson, då han tillönskade honom på Församlingens och sina egna vägnar: med dig vare ock Herran! den Herren, om hvilken Paulus säger till de Cvrinthier: JVi. predike icke Oss sjelfva, utan Jesum. Christum, att han är Herren, men vi edre tjenare för Jesuyskulls Hvar och en som öfverträder, och icke blifver i, Christi lärdom, säger Johannesy (i 2. Epistel ig, 10, 11), han hafver ingen Gud: den der blifver i Christi lärdom, han hafver både Fadren och Sonen: kommer. någon tull eder, och icke hafver denna lärdomen med sig, undfår honom icke i hus och helser honom icke heller: Ty den honom hälsar, han: är delaktig i hans onda gerningar. -Ej,.är det godt att skämmas vid mitt namn, ttillsäger Frälsaren sjelf, ty honom skämmes jag vid på sistone. — Må denna erinran, tillägger han, icke öfverses af någon christligt sinanad Lärare inom Skandiens landamären, och icke anses: öfverflödig , mindre obehörig eller sårande för någon. i Det torde icke behöfvas mer än denna citation för att bli öfvertygad, att om Ivsändaren icke bedragit sig sjelf, då han på sista sidan yttrat, att icke personliga syft-. ningar ledt honom, så har han åtminstone derigenom visat att hans bevekelsegrunder icke kunnat vara mera ensidiga, så vidt man kan pifva detta namn åt flera framskymtande prof af exempellös bitterhet. Eller hvad kan :väl vara mera ensidigt, mera förolämpande, mera grymt, än att från den omständigheten, att Frälsarens namn endast en gång finnes nämndt i ett tal af fyra eller: fem sidor, omedelbart öfvergå till ullämpning af det Bibel-språk Insändaren åberopat? Ett motstycke härtill är det sätt, på hvilket Insändaren framkommit med insinuation om den försakelse han, åtminstone af andra, fordrar.? Är det väl med dylika, i mörkret smygande, anfall; Christendomens sak förfäktas? Tant de fiet entre-t-il dans Pame des devots? — Ehvad invändningar man må göra emot Biskop istämme? Om, säger religionstalaren, han (Predi-. ;kanten) för att väcka, beveka eller öfvertyga äfven dem, som ej ännu kommit till full reda eller stadga med sin tro på det omedelbara eller positiva i en gudomlig uppenbarelse (och huru många äro ej de?),. skulle finna tienligt att åberopa de vittnesbörd af naturen, medvetandet och erfarenheten, som ej kunna jäfvas utan fönekande af tankens och känslans grundlagar, och derigenom söka bereda vägen så småningom för den högre Andans och Kraftens bevisning: vore han derföre mindre renlärig? Eller hvad annat gjorde han än Apostelen, som låter Guds osynliga väsende, Ians cviga kraft och gudom beskådas äfven i den synliga skapelsen, och den Heliges lag förkunna sig klar och redan i det samvete, till hvars anklagande eller ursakande vöst sjelfva hedningen måste lyssna? Hvad annat gjorde han, än följde sin gudomlige Mästares exempel, hvilken ej försmådde att framställa Försynens åskådliga vård om fåglarna under himmelen och liljorna på marken, såsom ett: tröstefullt bevis på den himmelske Fadrens ännu ömmare omsorg för menniskobarnen, och hvilken först vände uppmärksamheten på det i sinnena fallande, för att derifrån leda och lyfta den till aning, tro och insigt i en . motsvarande öfversinligverldsordning; ty, erinrade Han betydningsfullt: tron J icke, när jag säger eder om jordisk ting, hnru skolen I då tro, om jag säger eder om himmelsk ting? — Samma själsförmåga, som inom de timliga föremålens krets sammanbinder orsak och verkan, anställer jemförelser och gör slutsatser, är ock den, som leder oss in i Andans verld, säger oss hvad vi der hafve att: söka och finna, framgår på dess heligt dunkla område uppmärksam, forskande, läraktig, till dess den, öfvertygad och vördnadsfull, böjer sig för gudaktighetens stora hemlighet och, erkännande ej blott möjligheten men nödvändigheten, ej blott önskligheten men sanningen, af ett högre meddelande, villigt låter sig tillfångatagas under Christi lydno. Christendomen är själens ljus, men förnuftet är dess öga. Lika litet som ögat kan se utan ljus, ka litet kan ljuset skönjas utan öga. Och ej behöfver bland oss frågas, hvar detta ljus flödar ur sin rika och klara ursprungskalla? Vi hafve det fasta; arammansvärda ordet, och vi göre väl, att vi akte derpå. Men icke må vi föreställa oss att Christendomen ligger på samma gång hel och sluten inom vissa ordformer, i hvilka den historiskt framträdde på en gifven punkt af tiden. Vi böre noga skilja mellan bokstaf och anda, för att, efter Christi egen lärdom, förstå hvad som dödar och hvad som ger hf. Han kom ej att upphäfva något af det sanna och goda, som redan förefanns i mensklig