borg och Rosdn sakna icke dessa egenskaper;
efter Lanerus finnas några tryckta predik-
niugar, hvilka bära vittoa om samma enkla
och osökta kraft som hans berömda afhand-
ling om Svenska folkets seder; och hos
sjelfva Secriver saknav man åtminstone icke
en objektivitet i framställningen, en riktig-
het i begreppen, hvilken, säga hvad man
vill, alltid erfordras för att vinna inträde
hos den större mångden af Läsare eller åhö-
rare, utan vi vilja derföre icke försvara,
mindre återupphålla, det föråldrade som lig-
ger i den yttre formen af uppställningen,
eller det öfverdrifna som tillhörde tidens
vidskeppliga religionsbegrepp, hvilka bibe-
höllos äfven i batnens undervisning ända in
å 1800 talet.
Hvad i öfrigt Lehnbergs förtjenster be-
träffar, så äro de obestridliga; men hans
framträdande var ett så bestämdt tidens
behof, alt det blir svårt afgöra, om man kan
tillägga honom ensam äran af en reforma-
tion i Predikosättet. I det skick upplysnin-
gen redan då befann sig här i hufvudsta-
den, skulle det svårligen hafva gått an för
en Predikant, att framdundra sina uppma-
ningar i denna anda af eld och svafvel som
fordom hade makt med våra theologer och
hvaraf ännu här och der i landsorten rö-
jas tydliga ehuru mer och mer försvinnan-
de spår.
Det sätt Ins. valt att beteekna skillnaden mel-
lan catholicism och protestantism håller i vår
tanka icke streck; ty om å cna sidan Luther
gaf en öfvervägande vigt åt tron, så kan
det å den andia icke sägas att Catholicismen
uteslutande hyllar goda verk och gernin-
gar. Ingen religionsbekännelse har väl
någonsin visat sig mera intolerant mot allt
som icke varit och är renlärighet och tro,
och den fanatiska ifver, hvarmed Catholi-
kerna i alla länder genomdrifvit sitt omvän-
delseverk; det öfvermod hvarmed de kallat
sin lära den enda saliggörande tron, talar
med historiens viltnesbörd emot Insändarens
distinction.
(Slut i nästa N:r).
SM VERERERS RE ER — i