der de Laborde till sin Adjutant, och ge-
fom ett-rescript från Krigs-Ministern äro
alla de beslut återkallade, som blifvit vid-
tagna mot de Artilleri- och Genie-Officera-
re och elever m. fl. som deltagit i National-
föreningarne.
Kamrarnes öfverläggningar hbafva hittils
blott angått fullmagters verificerande m. m.
och sålunda erbjudtt föga af allmänt in-
teresse. Uppträdet i Pärskamaren den 23
torde dock förtjena att anföras. När sessions-
salen öppnades såg man nemligen bakom Öf-
ver-Presidentens stol icke mindre än femtio
stycken Österrikiska fanor, hvilka Napoleon
efter Macks capitulation vid Ulm skickade
till Paris. Dessa fanor, hvilka vid första
restaurationen blifvit nedtagne från Senats-
rummet der de ända diutils fannmits, åter-
uppsatta under de hundra dagarne och se-
dermera försvunnit, håde de sista 16 åren
varit gömda, jemte Napoleons första skrif-
velse rörande dem, af Kamarens Storrefe-
rendarie Grefve SEmonville. Han sjelf upp-
steg nu i tribunen ock yttrade bland annat:
då vi förråddes af! lyckan och nödgades
uppoffra massor af tropheer, räddades dessa
prydnader och anförtroddes åt Eder Stor-
Referendärie. Dolde i djupet af Edert pa-
lats hafva dessa fanor varit föremål för tal-
rika efterforskningar äfven från högre ort.
Jag har icke fruktat att genom en ädel
osanning undandraga dem alla efterspanin-
gar: I dag är det tid att Edert samlings-
rums minnesmärken åter visa sig, likasom
alla andra hvilka blifvit våra allmänna
platser återgifna. . De äro minnesteckeu af
det framfarnas ära oeh en lära för det till-
kommande, Och Ni, min Prins (här vände
han: sig till Hertigen af Orleans) ni som i
första rummet är kallad att- draga svärdet
för Frankrikes ära och dess färger, måtte
anblicken af dessa fanor städse påminna om
det folks ära som lyftat Er Fader på thro-
nen! Hertigen svarade härpå med ett litet
tal som väckte det liffigaste bifall. — Hela
uppträdet med fanorna ckes emedlertid
icke gjort någon serdeles sod verkan bland
allmänheten.
Den 22 Juli falldes iförsta instancen dom
i processen mellan Grefve Pfufenhofen och
Crefve Ponthieu (Carl d. 10:de), rörande den:
skuld som den sistnäsmde ezer till den för:
ra. Grefve Ponthieu dömdes comntumaciter
att godigöra Pfaffenhofen en million francs,
Den -bekante De Belleynes (Polisprefect un-:
der Carl du 10:0e) var ordförande i ratten.
— Furstliga Wiendska husot ämnar börja
en dylik process imnot äx-Konungen.
Följande berättelse från Amiral Roussin
till Sjöministern, daterad d. ix Juli är in-
tager i Monitören; Jag har den äran un-
derrätta er att, i följä af edra mig tillsan-
da föreskrifter, escadren under mitt be-
fäål i dag sperråt inloppet till Tajo öach
hefioner sig nu i Lisabons hamn midt emot
I RR a ry eds TE Pt