än hushållerska; för alt då sjelfve få inträda
i Professorns eller Cornettens ställe.
Vi begagna detta tillfälle, att såsom ett
uttryck af den känsla teckningarna ur hvar-
dagslifvet ingifvit, bifoga följ ande poem
som blifvit till oss insändt:
DIOTIMAS SYN.
Mellan Attikas strand och det honungsrika Hy-
mettus,
Bergets doftande höjd, böljornas speglande djup
Låg en brunn, af sången bekant, åt Nymphberna
helgad ,
Klar som Hellas luft, kylig, som Skythicns snö;
Och kring marmorbäckenets rand den skuggande
Iunden
Dystert susande stod, belig af drömmar bebodd.
Stundom i svalkan der, då näktergalarna slogo,
Satt Sophroniskos? son, f) sluten i vännernas
krets;
Medan fjerran hans blick på Parthenons stolta
portiker
Dröjde, från Icende munn flödade vishetens ord.
Helst dock vandrade dit den vises ädla väninna,
Diotima från Cos, ensam i aftoucns lugna
När allenast ett döendejsken, på böjden af Isthmos,
Glimmade qvar ännu efter den bergade sol;
Och, bland stjernornas tindraude här, den bleka
Sclene
Kördåe sitt silfyerspann, speglad i Salamis sund -
Allt var så tyst, så högtidligt och skönt i deu.
doftande natten;
Endast cypressernas sus hördes vid Nympernas
bruun,
Hviskande hemlighetsfullt om tankar, som men-
skor ej fatta, i
Grafyvarnas heliga språk om de odödligas lif.
Stilla hon satt der, den tänkande mö, hvars rosiga
läppar
Kysstes, som Platos förut, af de Hymettiska bin.
I den begrundandes själ då föddes olympiska tankar,
Hyilka Sokrates sjelf hörde och lärde, förtjustg
Dem han förklarade sen, som sin vishets skönaste
blommor ,
Och dem till evigt lif Plato bevarat åt oss
O! bur menniskolifvet är skönt, närl dess skif-
tande tallor,
Ställda i himmelens ljus, skådas af gudarnas
blick!
latet är ringa och intet är stort för de evigas
ögon
Ty i formernas skal kärnan de skåda allen,
Skåda, betydelsefull, i det minsta så väl som
det största,
Blott dess själ, dess idg, andens odödliga eld.