än hushållerska; för alt då sjelfve få inträda i Professorns eller Cornettens ställe. Vi begagna detta tillfälle, att såsom ett uttryck af den känsla teckningarna ur hvardagslifvet ingifvit, bifoga följ ande poem som blifvit till oss insändt: DIOTIMAS SYN. Mellan Attikas strand och det honungsrika Hymettus, Bergets doftande höjd, böljornas speglande djup Låg en brunn, af sången bekant, åt Nymphberna helgad , Klar som Hellas luft, kylig, som Skythicns snö; Och kring marmorbäckenets rand den skuggande Iunden Dystert susande stod, belig af drömmar bebodd. Stundom i svalkan der, då näktergalarna slogo, Satt Sophroniskos? son, f) sluten i vännernas krets; Medan fjerran hans blick på Parthenons stolta portiker Dröjde, från Icende munn flödade vishetens ord. Helst dock vandrade dit den vises ädla väninna, Diotima från Cos, ensam i aftoucns lugna När allenast ett döendejsken, på böjden af Isthmos, Glimmade qvar ännu efter den bergade sol; Och, bland stjernornas tindraude här, den bleka Sclene Kördåe sitt silfyerspann, speglad i Salamis sund Allt var så tyst, så högtidligt och skönt i deu. doftande natten; Endast cypressernas sus hördes vid Nympernas bruun, Hviskande hemlighetsfullt om tankar, som menskor ej fatta, i Grafyvarnas heliga språk om de odödligas lif. Stilla hon satt der, den tänkande mö, hvars rosiga läppar Kysstes, som Platos förut, af de Hymettiska bin. I den begrundandes själ då föddes olympiska tankar, Hyilka Sokrates sjelf hörde och lärde, förtjustg Dem han förklarade sen, som sin vishets skönaste blommor , Och dem till evigt lif Plato bevarat åt oss O! bur menniskolifvet är skönt, närl dess skiftande tallor, Ställda i himmelens ljus, skådas af gudarnas blick! latet är ringa och intet är stort för de evigas ögon Ty i formernas skal kärnan de skåda allen, Skåda, betydelsefull, i det minsta så väl som det största, Blott dess själ, dess idg, andens odödliga eld.