a dem.
3nellan tvänne våningar, är ett skämt med
den öfverspända häftigheten hos en kär nit-
tonårig yngling. Öfverläg gningen mellan
honom och den mera förnuftiga flickan
om framtidens utsister för det äkta lif-
vets sällhet är målande karakteristisk, li-
kasom den korrthet brefven kunnat erhålla
genom uppfinningen att låta de älskande bo i
tvänne olika våningar af samma hus, gifvit
Författarinnan tillfälle, alt äfven i smålt
på ett träffande sätt lemna Läsaren en ny-
anscrad skildring af båda personerna. Vi till-
stå, att vi anse det för en icke ringa för-
tjenst hos delta stycke, att Författarinnan
kunnat göra en fulländad och så lifligt un-
derbållen handling nästan utan tillhjelp af
andra än hufvudpersonerne, - Satiren, som
här icke blifvit spard, torde gifva bot åt
mer än en trånsjuk pilt, som föralskat och
iörlofvat sig innan han ännu skrifvit ut sitt
pensum, efter inträdet i embetsverken. Tvil-
fingarna är af en mera ätherisk natur. Den
innefattar en enkel målning, på vänskapen
hos tvänne syskon som uppväxa och dö till-
sammans. Äfven här röjer sig en lycklig
penna, — kanske nog längt hänförd af fan-
tasien, hvilket så vanliga fel annars icke
tillhör denna författarinna, I förhopp-
ningarna och brefrvet om Stockholms su-
påer, återkommer samma humoristiska lyn-
ne, som i Axel och Anna.? Det nämnda
brefvet rekommendera vi, ehurn det icke
kan göra anspråk på jemförelse med de
större styckena, till flitig läsning hos både
dem som gifva och dem som fara på su-
peer.
Den ensamma som öppnar andra häftet,
är, 1 form af en fruntimmers-dagbok, teck-
nad med en känsla, en poetisk ingifvelse,
och en bildrik och blomstrande diction,
som på cen gäng genromtränga och hänföra
Läsaren. Dessa ? utgjutelser af en skön själ
påminna oss Goethes Dekenntinisse einer schö-
nen Seele 4 die IVallverwandtschaften,
ehuru för öfrigt de båda berättelserna icke
ega något annat gemensamt än ämnet, Den
Svenska Författarinnan behöfver icke fruk-
1a för jemförelsen, i synnerhet som detta
stycke al Goethe verkligen, oaktadt sin sto-
ra förtjenst, i öfrigt har det felet att vara
Jitet tråkigt. I deu följande berättelsen,
Famillen HX är den första afdelningen
af en roman under detta namn berättad,
och hufvudhändelsen, Algernons och Emi-
Jias giftermål utgör ett helt för sig, ebu-
ru åtskilliga förhållanden emellan de öfriga
personerna ännu äro outredda och fordra
upplösving. Författarinnan har bär utveck-
lat sin förmåga att uppfatta, genomskåda,
nuanvcera och åskådligst framställa karaktä-
rer. Hon har grupperat personerna och
händelserna med den naturliga, enkla och
likväl sinnarikt heräknande smak, som, om
den icke helt och hållet kommer ifrån in-
spiralion, fåtiogt eftersträfvas af spekulatio-
nen eenom arnlacda BHlaner och uttänkta
Axel och Änna, en OPGSpOaden äro hvad man kallar hvardags-menniskor,
lika naturligt och nödvändigt, som att
en målare icke sätter en dam i sidenkapott !
på en regnbåge eller en herre med uni-
formsfrack och sporrar i en ether isk, svan-
hespänd char. Man skulle icke i den till
evigheten och det himmelska riktade tanke-
gången i dessa compositioner, och den af
ett visst öfverjordiskt skimmer genomträng-
da berättelsen gerna fördraga andra kar: ik
terer än de som flyktiga skuggor bortsvät-
vande tvillingarnes och den luftiga trösta-
rinnan samt den mörkare olyck lige. Mi-
niatyrerna, som sluta det andra häftet,
äro till en del nätta och roliga. Romancen
Eländets son är alltför långsträckt.
Det tredje häftet som helt och hållet
upptages af en fortsätlning af familjen H
recenpserades nyligen j elt numiner af Heim-
dall med en ton af värma och förtjusning,
som hos den annars så försigtige konstdo-
maren ganska mycket förundrade mången
Läsare. Men efter ett par veckor sansade
han sig, vaknade ur sitt beundrans-ras,
och krossade med slutet af recensionen hela
massan af det föregående berömmet liksom
i en barnlek, en råga af skimrande så
bubblor, hastigt bristande, sjunker tllbata
till några droppar på botten af ihekoppen.
Sjelfva den bedömda romanen är den ut-
förligaste af alla teckningarna: den är rik
på karakterer och sitationer, och omfattar
så omvexlande föremål, att den inger det
lifligaste interesse. För öfrigt har Heimdail
rätt i sin anmärkning cmot slutet, eller
som Förf. kallar det: sista upptåget. Det
intresserar, men tillfredsställer icke fullkom-
ligt. Men vigtigare synes oss en anmärk-
ning att göra emot den bliondas inprovisa-
tioner till solen och jorden. Hennes själs-
tillstånd är så förträffligt och i ailt öfrigt
så mästerligt hållen, att det på detta
ställe outrerade blir så mycket mera på-
fallande. Författarinnan har, för att full-
ända den poetiska bildoingen och måla det
fantastiska svärmeri, hvar: densamma NEN
vecklat sig, äfven tillagt henne denna im-
provisations-förmåga; men om den blinda
är en lågande skaldiona, ställes denna sida
af hennes personlighet för litet fram.
Den älskvärdaste bekantskap man gör un-
der genomläsningen af teckningarna ur
bvardagslifvet är otvifvelaktigt författarin-
nans egen personlighet. Oaktadt hon högst
sparsamt talat om sig sjelf i faroiljemålnin-
gen, der vi förmoda att hon framställt sig
under den förträffliga husrådinnan ?B cata
Hvardagslags bild, som berättar händelserna,
framlyser dock öfverallt i hennes skildrin-
gar af den qvinliga personalen, hvilka i
vårt tycke utgöra triumfen af hennes teck-
ningsförmåga, en lika djup som skön upp-
fattning af qvinnans ädla och stilla kal-
lelse, att genom sin tysta verksambet likt
eå välgörande genius sprida sällheten om-
kring sig. Denna egenskap vet hon ännuj
förhöia Vänom det sodhiartade och ändeck I
upp
slag
mel.
ken:
mer
öfvå
heni
än I
1 Pi
Vv
ulttr
dags
som
Mell
Kl
Och
op
un
Sa
Med,
Di
Heels
Di
När
Gl
Och
Ki
Allt
Hvis
Gi
Still
RK
I dej
Dy
Dem
lot