dande mot det antagna bruket, och att,
utan derna väsentliga omständighet, duellen
icke kunde gå för sig, men han tillbjöd sig
genast sjelf att blifva hahs sekundant, hvil-
ket äfven antogs.
Afståndet var utmätt; hvar och cen intog
sin plats. Capitainen vände sig till sin
motståndare, och gjorde honom en särdeles
Iråga, nemligen: om han hade goda pisto-
ler. Ty?, tillade han, jag har två
par som aldrig fela sin man; jag skall
deruppå gifva ett litet prof: han ropade
sin betjent, öppnar lådan, tager en af de
pistoler den innehöll, och befaller honom
nppkasta någonting i luften. Denne letar
i sina fickor, men får icke tag i annat än
sin näsduk. — Den är för stor, sök nå-
gon ting annat. Han framtager ett torrt
päron, och visar honom det. Det är bra
sc kasta vv. . Päronet kastas i luften,
skottet brinner af, och delar päronet itusen
stycken . ... Vid detta tydliga prof af
skicklighet, intogos åskådarne af förvåning.
Hvad Lieutenanten angick, så var han me-
ra död än lefvande. Capitenen intog der-
efter sin plats, och uppfordrade honom att
skjuta: Majoren går emellan och sätter sig
deremot, sägande, att det just skulle vara
i motsatt ordning, att bruket tillät den
förolampade att begagna sig af sin rättighet
att skjuta först, och att han således vore
den san skulle börja, — Ack min bästa
Major, inföll Capitainen, om jag skulle
lyda ert råd, så skulle denna herrn icke
få det nöjet att försöka sina pistoler på en
man, och jag är öfvertygad, det dömmer
jag af hans utseende, alt han aldrig allvar-
samt har pröfvat detta nöje . . . Således låt
det gå. För resten önskar jag att dessa her-
rar, pi herr major ensam undantagen, som
i går så mycket roade sig på min hekost-
nad, och hvilka, i stället för att hindra
sin kamrat från att förolämpa mig, skrat-
tade åt bans dårskaper, skola den ena efter
den andra skåda mynningen af min pistol.
— Min herre sigta rätt... Olycklig ni
om ni felar, då är det gjordt med er, ty
jag felar aldrig: då skall ni hafva skämtat
ut? .. Löjtnanten sigtar, och Capiienen ro-
par till honom: ni båller för bögt. Skot-
tet brinner af. Kulan geck tätt öfver Ca-
pitenens hufvud.
Det är min turnu, unga öfverdådige. 1.
går var jag nära en limme ett mål för eri
begabberi, för edra sarcasmer. Utan det
minsta skäl har ni förolämpat mig. Jag var
en liten skolmästare: Hvad är jag väl i dag?
en man! och hvad är ni? en olycklig! en
eländig poltron, darrande af fruktan! Dö-
den, som ni inom några ögonblick skall er-
hålia af min hand, omhöljer er innan korrt
med sina mörka skuggor. Hans iskalla hand
är redan utsträckt öfver er; edra läppar
äro färglösa; edra ögon förvirrade; ert an-
sigte lika blekt som det bly, hvilket snart
skall tillimtetgöra er; edra ben kunna knappt
- ? a
Dp LOVA oo OR ÅA PP KP As .u