BELLMANSFESTEN.
den 26 Juli.
Man skuolfades och trängdes bland jung-
fruv och fruar och bokhållare vid roddar-
trepporna. Efter lång väntan, förbannel-
ser öfver de afundsvärda, som hunno före,
och trinmferande blickar på dem som icke
fingo rum i de fullpackade båtarna, kom
man ändteligen med till Djurgården.
Omkring Bellmans bust hade en ofantlig
folkmassa skockat sig. Vagnar stodo på
landsvägen, höjderna voro betackta af Shaw-
lar af alla färgor, hattar af alla faconer
och fysiognomier af alla åldrar och grader,
ifrån den åärsgamla barnungen på Pigans
arm till mormors bopkrumpna gestalt, ifrån
den rödbrusiga kokerskans ansigte till den
unga frökens snöbleka kinder och violblå
ögon och munn. Feta handlande och mag-
ra embelsmän , grofllemmade sjömän och
spensliga sprättar, hvimlade om hvartannat,
så långt man kunde se omkring sig.
Ursäkta mig, min Herre! Jag trampade
er på foten ?
Mjuka tjenare, skadar intel —-
Se god dag, bror! är du ute med i
dag ?
Ja, jag följer med min fästmö, bon med
röda shawlen der borta i trillan.? —
Mjuka Tjenare, Herr Baron! Här är en
betvdlig folksamling !
Åh, inte fjerdedelen emot i fjol —
Herro skulle ha sett för två år sen!
Det var mångdubbelt så mycket folk, som
nu! Men nykterhetssällskapet blir vår
ruin P —
Blir det intet annat af nu??
Nej, det blir bara den här gardes mu-
siken! —
PHär är intet lif — allt så dödt och
tråkigt! Iutet en gång någon full, på sjelf-
va Bellmans fö idelsedag!
Hvarföre kunde de då intet sjunga åt-
minstone! M
PEveia är den der vackra damen i hvita
klädningen?
?En värdshusjungfru, kära bror!