BELLMANSFESTEN. den 26 Juli. Man skuolfades och trängdes bland jungfruv och fruar och bokhållare vid roddartrepporna. Efter lång väntan, förbannelser öfver de afundsvärda, som hunno före, och trinmferande blickar på dem som icke fingo rum i de fullpackade båtarna, kom man ändteligen med till Djurgården. Omkring Bellmans bust hade en ofantlig folkmassa skockat sig. Vagnar stodo på landsvägen, höjderna voro betackta af Shawlar af alla färgor, hattar af alla faconer och fysiognomier af alla åldrar och grader, ifrån den åärsgamla barnungen på Pigans arm till mormors bopkrumpna gestalt, ifrån den rödbrusiga kokerskans ansigte till den unga frökens snöbleka kinder och violblå ögon och munn. Feta handlande och magra embelsmän , grofllemmade sjömän och spensliga sprättar, hvimlade om hvartannat, så långt man kunde se omkring sig. Ursäkta mig, min Herre! Jag trampade er på foten ? Mjuka tjenare, skadar intel —Se god dag, bror! är du ute med i dag ? Ja, jag följer med min fästmö, bon med röda shawlen der borta i trillan.? — Mjuka Tjenare, Herr Baron! Här är en betvdlig folksamling ! Åh, inte fjerdedelen emot i fjol — Herro skulle ha sett för två år sen! Det var mångdubbelt så mycket folk, som nu! Men nykterhetssällskapet blir vår ruin P — Blir det intet annat af nu?? Nej, det blir bara den här gardes musiken! — PHär är intet lif — allt så dödt och tråkigt! Iutet en gång någon full, på sjelfva Bellmans fö idelsedag! Hvarföre kunde de då intet sjunga åtminstone! M PEveia är den der vackra damen i hvita klädningen? ?En värdshusjungfru, kära bror!