I
Den besynnerlige Björnmördaren.
För några år sedan tilldrog sig i Norrland
följande sällsamma händelse, hvilken vi öfver-
leinnve åt Jägare och Naturkunnige att begruua-
da och förklara. I en Socken i Gestrikland
lefde en fånig Torparson, hvilken icke gjor--
de någon förnär, hvarken med godt eller
oudt, utan om vintern dref owkring bygg-
den och tiggde, men om sommaren begagz-
nades som vallhjon. En dag, då han valla-
de sin hjord, blef han vid en stor tall varse
en björn, som helt stilla och beskedlig satt
i en någorlunda beqvämlig ställning, och
emedan han förmodligen var mätt, fredligt
betraktade den inskränkta utsisten af den
vilda skogen. Så snart Pelle får ögonen på
honom, får ban det infallet att spela den
raggiga kamraten ett lustizt smatt. Med
glädjen öfver sitt infall uttryckt i de fåniga
dragen, och sin lur i banden, smyger han
sakta och obemärkt bakom tallen, der han
såg björnen, sätter hastigt luren helt nära
Nalles öra, och blåser den förfärligaste ton
hans väldiga lungor förmå att fram prässa.
Det oväntade ljudet hade på vilidjuret en
alldeles förstenande verkan, ty det rörde sig
icke ur fläcken. Pelle tycktes blifva förundrad
och förargad öfver den bestörte Björnens
flegma, hvilken förmodligen förlorat sans-
ningen: fånen drär dertöre sin knif, och
utan omsvep stöter den i björnen, med den
verkan att han knall och fall nedstörtar död.
Besten var en af de största, som blifvit sedda
der på orten, och hans hud förvaras ännu
af bonden, bvars kreatur förmodligen på
detta sätt blefvo räddade undan en decima-
tion af skogsmonarken.