DEN IRLÄNDSKA BJÖRNEN.
En man af snille, Siv Jonah Barrington,
har icke längesedan offentliggjort aneckdo-
ter och minnen ur sitt enskilda lif, der man
finner flera interessanta drag. Se här ett,
som han säger sig hafva erfarit af en Ir-
ländsk GCatholsk, Pater OLeary.
Jag kom, säger författaren, från ett he-
sök i St. Omer, och steg af i Boulogne hos
en prest bland mina vänner. Der berätta-
de man för mig om en sällsynt märkvär-
dighet, som alla strömmade att beskåda.
Det var en Björn som några fiskare hade
tagit på en af deras färder på en fremman-
de strand,dit de blifvit kastade af stormen.
Detta i hög grad underbara djur hade ett
elldeles ovanligt förstånd, och ustötte som
ofiust articulerade ljud, som väl af ingen
förstodes, men dock mycket liknade ett
(VLeary gaf, såsom en annan, sina sex
sovs lör att se det underbara djuret. Björ-
nen visades vid sjeltva hamnen, men endast
om qvällarne och vid skenet af tre usla
davkar. Det hela var serdeles intagande,
Björnen kunde tusen konster, och öfvade
dem på sin bhusbondes minsta vink.
Det var redan långt lidet på qvällen då
OLeavy inträdde i rummet, och Björnen
var ej vid godt lynne, men hans husbonde
wuntrade bonom allt som oftast till viga:
språng och svängnivgar, med tillhjelp af
ev låvg nål, fästvd på ändan af en köpp,
Med sintass utmärkte han på sandgolf-
vet huru mycket klockan var, och beteck-
nade genom ganska komiska åtbörder, skill-
naden mellan damer och herrar. Presten
var öfver måttan förtjust,
Slutligen tröttnade djuret; husbonden
stack allt ifrigare med nålen. Djuret ru-
skade sig, men gick icke ur stället. - fHus-
bonden stack något hårdare. Det ville icke
hjelpa. Han stack än värre. Nu uppgaf
djuret förfärliga rop, reste ig på baktött-
ren, och utöste öfver sin herre och mästare
en störtflod af grofva svordomar, på ganska
god Irlands-rotvälska.
OLeary ville ej höra mera. Han skyn-
dade directe till Alairen, och förkunnade
honom att några skurkar till fiskare hade
insytt en stackars Irländare i en Björnhud,
och visade honom för sex sous personen!
Mairen, som sjelf sett och beurdrat den
makalösa Björnen, ville icke tro presten.
Denne förmådde honom dock ändtligen att
än en gång, med honom, besöka Björn-
spektaklet.
Björnen hade, vid deras återkomst, åter
R — pe
) Huru skört erinrar icke detta om den
vackra och mycket beundrade versen:
ta Nordlig östanvind från Södern