egendomen. Sker sådant, är förtroendet man
emellan man brutet, och det var detta, i
all hyfsad sammanlefnad så vigtizs förtro-
ende, som Lagstiftaren ville skydda, då han,
under en a äsyftninga hvarvid syn
nerlist afseende bör fästas, stadgade att en-
skilde bref, utan 7 deras dens — till-
stånd, som samma bref angå eller till-
höra? , icke få af trycket utgifvas, utom i
den bändelse att den offentliga rättvisan
nödvändigt kräfde dem till en ledning.
I närvarande fall hav författaren uppgifvit
att brefven utan hans tillstånd blifvit till
trycket befordrade, hvilket förhållande sva-
randen icke bestridt; och en person tinnes
sålunda, den bhbrefvens innehåll — d. va s.
brefven — både tillhöra och angä, men
hvilkens tillstånd till utgifvandet saknas.
Lagens förbud är följakteligen öfvertvadt,
och då all ovisshet om utgilvarens person
är undanröjd, torde i detta ämne den di-
recta juridiska bevisningen vara lutad.
Man skulle kunvna tillägga, om några
ytterligare skal vore af nöden, att, då
Trycktvihetsförordningen i I (9 mom. stad-
gar, alt bvarje skvilt vare författarens eller
dess rätts lagliga innehalvares egendom.
Hvilken som skrift trycker eller eftertryc-
ker, utan författarens eller förläggarens
skriftliga tillstand , miste upplagan eller
böte dess fulla värde, ägarens evsak, och
samma lag i nämude js 1 mom. innehåller:
PUnder ordet skrift sw I denna lag nyttjas
skall förstås allt b vad senom tryck under all-
mänhetens ögon lägges? ; älven desse jemtörde
lagbud lemna ett ytterligare stöd tilldetaf mig
förut åberopade 2 S:s 4:de mom. angående
enskilde brefs allmängöranude; när det icke
torde kunna nekas, att sedan desse blifvit
under allmänhetens ögon lagde, de ingå uti
den i lagen, utan undantag, uppställde
definitionen af Skrut, och således derigenom
blifva författarens uteslutande tillhörighet,
äfven om de, såsom ännu icke offentliggjor-
de bref, förut kunnat anses gemensamt både
angående och tillhörande såväl Författai en
som Emottagaren.,
eg Svaranden har visserligen äfven sökt öf-
verflytta tvisten från Lagens inpå Opinio-
nens omåde, och i ett ämne, som så myc-
ket inverkar på det enskilda förtroendet,
skulle jag icke anse svårt ait äfven där upp-
träda, för alt bevaka atlidnes och frånva-
randes talan emot den å vederdelosidan följ-
de grundsats, hvars allmänna tillämpning
skulle döda all inbördes tillit, och upplösa
ett af de vigtigaste moraliska s amfandsband.;
men jag har burt alägga mig, att icke låta
förleda nig alt öfve seskrida gränsorna för
nun åklagarebefaltning.
Slutligen får jag ödmjukast yrka alt
Svaranden måtte för den, som jag förmodar
mer än tillräckligt bevisade, ötverträdelsen
af Tryckfrihetslagens i 2 f 4 mom. stad-
gade förbud mot enskilde brefs utgifvande,
fällas till de i sanmuma laornam hectämde hö