egendomen. Sker sådant, är förtroendet man emellan man brutet, och det var detta, i all hyfsad sammanlefnad så vigtizs förtroende, som Lagstiftaren ville skydda, då han, under en a äsyftninga hvarvid syn nerlist afseende bör fästas, stadgade att enskilde bref, utan 7 deras dens — tillstånd, som samma bref angå eller tillhöra? , icke få af trycket utgifvas, utom i den bändelse att den offentliga rättvisan nödvändigt kräfde dem till en ledning. I närvarande fall hav författaren uppgifvit att brefven utan hans tillstånd blifvit till trycket befordrade, hvilket förhållande svaranden icke bestridt; och en person tinnes sålunda, den bhbrefvens innehåll — d. va s. brefven — både tillhöra och angä, men hvilkens tillstånd till utgifvandet saknas. Lagens förbud är följakteligen öfvertvadt, och då all ovisshet om utgilvarens person är undanröjd, torde i detta ämne den directa juridiska bevisningen vara lutad. Man skulle kunvna tillägga, om några ytterligare skal vore af nöden, att, då Trycktvihetsförordningen i I (9 mom. stadgar, alt bvarje skvilt vare författarens eller dess rätts lagliga innehalvares egendom. Hvilken som skrift trycker eller eftertrycker, utan författarens eller förläggarens skriftliga tillstand , miste upplagan eller böte dess fulla värde, ägarens evsak, och samma lag i nämude js 1 mom. innehåller: PUnder ordet skrift sw I denna lag nyttjas skall förstås allt b vad senom tryck under allmänhetens ögon lägges? ; älven desse jemtörde lagbud lemna ett ytterligare stöd tilldetaf mig förut åberopade 2 S:s 4:de mom. angående enskilde brefs allmängöranude; när det icke torde kunna nekas, att sedan desse blifvit under allmänhetens ögon lagde, de ingå uti den i lagen, utan undantag, uppställde definitionen af Skrut, och således derigenom blifva författarens uteslutande tillhörighet, äfven om de, såsom ännu icke offentliggjorde bref, förut kunnat anses gemensamt både angående och tillhörande såväl Författai en som Emottagaren., eg Svaranden har visserligen äfven sökt öfverflytta tvisten från Lagens inpå Opinionens omåde, och i ett ämne, som så mycket inverkar på det enskilda förtroendet, skulle jag icke anse svårt ait äfven där uppträda, för alt bevaka atlidnes och frånvarandes talan emot den å vederdelosidan följde grundsats, hvars allmänna tillämpning skulle döda all inbördes tillit, och upplösa ett af de vigtigaste moraliska s amfandsband.; men jag har burt alägga mig, att icke låta förleda nig alt öfve seskrida gränsorna för nun åklagarebefaltning. Slutligen får jag ödmjukast yrka alt Svaranden måtte för den, som jag förmodar mer än tillräckligt bevisade, ötverträdelsen af Tryckfrihetslagens i 2 f 4 mom. stadgade förbud mot enskilde brefs utgifvande, fällas till de i sanmuma laornam hectämde hö