den offentlige konstdomaren att bestämdadare än vanligen sker, angifva skälen för sitt domslut öfver ett konstarbete, det må då innefatta beröm eller tadel, samt i sednare fallet upplysa genom hvilka medel något bättre kunde åstadkommas. I saknad häraf, kan kritiken ej göra anspråk på trovärdigbet, om den ock vittnar om litterära förtjenster. Heimdall har äfven anställt en jemförelse emellan konstvärdet af Historieoch Landskapsmålning , dervid han till en början medgilver att den sednare genren är minre svår; meh då man målar som Tit. Fahlcrantz, så upphör skillnaden. Med all aktning för Heimdalls omdöme, tror man likväl att hvarken kännaren eller konstdomaren delar denna mening, ej cn gång den utomordentliga talang han åberopar till stöd för sin åsigt; ty hvilken åtskillnad i svårigheter erbjuda icke nämnde konstgrenar så i poetiskt som praktiskt hänseende. Eller månne ej framställningen af den lefvande naturen fordrar djupare studium och större själsansträngning än den liflösa, att ej förbigå, det paysagisten har att tillgå uttryckfulla modeller, då deremot figuristen alldeles saknar dylika; ty, att bibringa en sann expression åt legde Academie modeller lär blifva en omöjlighet. I det sednare fallet har således konstnären behof af den lifligaste inbillningskraft; derföre lyckas ock få, ja nästan ingen i denna vidtomfattande konstgrens alla delar. — Medgifvas måste likväl, att landskapsmålningen i visst afseende äger lika högt värde som den historiska, och är capable att åstadkomma de mäktigaste intryck; detta gåller isynnerhet om belysningen och mångfalden af färgtoner, anordnade till ett harmoniskt helt, med afseende på årstid och dagstunder m. m, Men man skall då se naturen som Herr Fahlcrantz ser den; sådant är emedlertid sällsynt, och måhända Sekler åtgå innan ett dylikt konstnärs-öga öppnas. Th. Xx X. -— För närvarande skall det vara mycket uwanklat att träffa anld 4 Virsinsen: får kort