inleda andra t myteri, Wade väl Krigsfiskals-Embetet hemtat anledning att upplaga en dylik beskyllning; men, hvarken Öfverste Bergenståhle eller någon annan försökt att leda densamma i bevis. Tvertom hade Ölversten sedermera, i en skriftlig förklaring förmält att Hoffstedt varit en af de mäst pålitllige karlarne inom Compasgniet, JT och äfven muntligen inför Kvigs-Hof-Rätten erinrat derom, att IHoffstedt aldrig blifvit straffad, eller med ett enda hårdt ord af Herr Öfvyersten tilltalad, äfvensom: Second-Chefen vid Regementet vitsordat, att Hoffstedt, under sin tjenstetid, aldrig blifvit extrajndicialiter straffad eller vid Domstol lagförd eller dömd för andra förseelser än dem, som nu voro föremål för Krigs-HofRättens pröfning. Vid öfvervägande häraf ansåg Krigs-HofHäls Rådet anledning saknas, att, emot 17 C Jap. 33 f Rättegångs-Balken, fästa afseende på berörde tillmäle, så vidt detsamma angick Hoffstedt., Sedan Hoffstedt blifvit genom Krigs-HofRättens nyss förmäldte utslag, angående Fanjunkaren Roos, frikänd från ansvar för det skrifsätt han nyttjat emot Roos, återstod det för Krigs-Hof-Rälten att yttra sig om Öfverste Bergenstråhles, genom Kongl. Maj:ts Nådiga Utslag den 23 Maj 1325, till Krigs-Hof-Rältens upptagande återförviste påstående om straff å Hoffstedt för dennes skrifsätt emot Öfversten; men, emedan den af Öfversten utmärkte skrift ej fanns af tloffstedt undertecknad, ej eller författarens äamn derå utsatt, så ansåg Krigs-Hof-RättsRådet något ansvar derföre ej kunna ådömas Hoffstedt. I förmågo af 7 Cap. 14 5 Rättegångs-Balken, borde dock Hoffstedt böta Tjugo daler Silfvermynt med 6 Rdr 32 sk. Banco, för det att han, efter evhållet afsked, och sedan hans subordinationsförhållande till Öfverste Bergenstråhle upphört, missfirmat honom i de afgifne slutpåståenderne. Deremot förekommer att Hoffstedt, enligt hvad han sjelf erkännt och vittnen intygat under exereis å Ladugårdsgärdet den 12 Juni 1825, medan truppen stått med på hanan gevär, 1illåtit sig att framtaga och dricka ur en, med Befälets tillstånd, medbhafd flaska med bränvin. (Se ofvanEhuru ingen anledning företedde sig att Hoffstedts försök att dricka ur flask an tillkommit af uppsåt att begå cordning, och det ej eller var å andra sidan motsagdt, alt han genast bedt om förlåtelse; Jik väl och soa Hoffstedt ej mindre felat under exercisen, än och eflersatt gilne ordres, då ban i stället för att straxt gå i arrvest, utan Befälets vetskap och goda minne, begifvit sig till den Kongl. borgen, men desse förseelser icke voro af svårare beskaffenhet, än ait desamma, på sätt Krigs-Rätten yltrat, kunde extrajudicielt wmgällass pröfvade Ur Krigs-Hof-Rätts-Rådet sköligt, att, med gillanda af Kvisca Rättens rislar förklara det stringstillfället, sedan han framför fronten framställt Gardisten Hoffstedt, utan någon gifven anledning, med smädeord förolämpat denne sin underhafvande, och detta förfarande, kunde icke ursäktas derföre, att talet blifvit stäldt till en soldat, enär Lagstiftaren sjelf kallat bruket att sålunda bemöta underhafvande, vanhederligt. Det måste tvärtom anses, ännu straffbarare, då det skett på ett sätt, som blottställde Hoffstedt för hat och illvilja af sina kamrater, och varit föranledt derigenom att han begagnat soldatens i; författningarne förunnade rättighet, att, efter skedd uppmaning. framställa en loflig begäran. hvars laglighet eller olaglighet det ej. tilkom Öfverste Bergenstråhle att pröfva, ännu mindre att förevita Hoffstedt. Genom hvilken framfart Öfversten sjelf hade gifvit ett elakt föredöme, och motverkat den. vördnad för för mannen, hvarpå en sann: militärisk anda byilar. Det låg derjemte Öfversten till last, at? han, jemlikt dess egen till Krigs-Rättens protokoll för den 12 Juli 1823 afgifne förklaring, befallt, i anledning af Hofstedts skrift, till General-Mönsterherren ,: det Hoffstedt skulle arresteras, hvilken frivilliga bekännelse vunnit styrka af så väl Capitain af Nordins, som vittuet Edvalls berättelser. Genom denna på eget bevåg vidtagne åtgärd, hvarföre ansvaret ej kunde träffa Öfa versten , enär Secund-Chefen densamma godkännt, hade Öfversten icke destomindre i så måtto felat, som han öfverträdt gränsorna af den militara lydnaden, som Svillkorligen fordrar ej mindre att högste befälhafvaren på stället ensam bjuder och befaller, utan att underhafvände gå honom i förväg, än ock att, sedan behörig embelsmyndighet upptagit ett mål till handläggning, ingen annan inblandar sig i sakens lagliga gång; och, på dessa åberopade g grunder fann Ir Krigs-Hof-Rätts-Rådet , det Öfversten Bergenstråhle, genom dess förrberörde handlingsätt gjort sig saker till ausvär, Dertill kom, att Öfversten, sedan han hos Krigs-Rätten yrkat, att Hoffstedt skulle förklaras förlustig förbehållet vid recapitulationen , eller en Torifar ande permission, så vida ej opåräknade omständigheter det. förhjödo, och Krigs-Rätten genom laga kraftvunnet utslag al den 29 Maj 1823, förklarat, alt detta påstående ej kunde i målets då varande skick till pröfoing upptagas; detta oaktadt af eget bevåg indragit Hoffsedt i tjenstgösing, under ena tid då denne varit, enligt kontrakt, berättigad att tillgodonjuta permission. Denna åtgård, hvarom Öfversten varit i egenskap af mot-COltrahent, obehörig att sjelf förordna, kunde ej ursäktas hvarken deraf, att Hoffstedt skulle hafva fört obehörig klagan, eller framkommit med osannfärdig uppgift om sitt hälsotillstånd, cnär det icke tillkom Öfversten att till pröfning upptaga, ännu mindre att. utöfver lag. bestraffa en sådan föve: