emottaga ättlingen af det ädlaste Fursteblod
sem Europa känner, en slägt omgifven med
glansen af ett snart sagdt romantiskt ideal,
midt 1 sin egen samtid, och att på samma
gång gifva anledning till en förmodan om
cgennytliga afsigler på 3elgien, kunde icke
annat än försätta Englands kabinett i en
belägenhet, den der för sjelfva det foster-
ländsk: 1 intressetsskull måste antaga ett spändt
förhållande, och hvilket ualurligtvis än
mer inveeklade sakerna, då Frankrike icke
ens hade handlat med nog förutseende eller
sjelf hade nog hraft, ott våga antaga IHer-
tigen af Nemourss val. Det ena felsteget drar
snart det andra med sig, och det var genom
detta bandlingsätt, som Franska Ministöz
xen hade den förödmjukelsen att nödgas
göra afbön för nou-interventionsprincij:en,
genom den lumpna förklaringen att den
icke skulle betyda det Frankrike behöfde
gripa till vapen, i händelse Österrikarne in-
jöllo på det neutrala området. Det påstås
också allmänt. all Östervikiska Ambassadö-
ren i Paris alfvände en kurir samma dag
Sebastiani yltrat dessa ord, och att det var
först vid dena kuvirs ankomst till tfVien
som Gen. Frimont fick befallning att in-
falla i Kyrko-Staten. Hvem kan väl här-
efter undra på om löftet angående en
kraftig bemediung för Insurgenterne, som
kort derefter uppgafs, blef ett hika tomt
mun väder, sedan Gen, Lamarqves ord att
Frankrike hade allt i behåll, utom äran,
så bokstafligen hade gått i verkställighet;
samt om den obetydliga Hertigen af Mo-
dena, som förut vägrat erkänna Ludvig
Pbilip, ökade detta hån dermed att han
skrattade åt handlingen och. lät hänga Me-
notti och Borell: midt på torget? Och lika
litet undrvansvärdt är det väl om dessa om-
ständigheter from Frankrike väckt ett öp-
pet missnöje sol Styrelsen, när den der-
jemte i många fall belinnes gå 1 fotspåren
af den Villölska: oupphörligt alfsätta emw-
botsmän som våga yttra en sjeliständig öf-
vertygelse, draga jonrvalerne inför domstol,
bindra undervisningens frihet, motarbeta
communal-Styrelsernes utvidgande m. fl. åt-
gärder, hvilka de närvar avde Minvistrarne
sjeifve så bittert klandrade hos sina före-
tvrädare.
—MM
20