turlorskarne nuruviga Papegojornas ICrmaå-
ga att artikulera ljudet och lära sig tala,
vore förenad med någon slags urskillning
att använda denna förmåga för olika till-
fällen. - Nedanstående anekdoter synas lem-
na bevis för denna sats:
En Papegoja, som tillhörde Grefve Buf-
fons syster, (säger Bingley) var mycket ro-
ad af att tala för sig jelf, och tycktes fö-
reställa sig att någon tilltalade henne. Då
hon frågade, såg hon alitid på ena foten,
och höll sedan upp deni vädret medan bon
svarade. Hon tyckte mycket om att höra
rösten på barn, men tålte icke se dem, utan
bet dem då ofta, så att blodet kom ut.
Hon hade också sina fuavorit-föremil; och
om hennes val icke var grannlaga, så var
hon så mycket mera beständig. Hon älska-
de utomordentligt kokerskan i huset, följ-
de henne hvart hon gick, och sökte upp
benne, då hon var borta. Om hon varit
några timmar skild från henne, lade hon
hafvudet intill hennes kind och smekte
henne med alla tecken till en öm vänskap.
Besynnerligt nog tycktes denna ömhet lik-
väl vara mera fästad vid hennes befattning
i köket, än till hennes person; ty då hon
efterträddes af er annan, visade Papegojan
denna samma tillgifvenbet redan från för-
sta dagen.
Bingley berättar äfven, att en vid namn
Willoughby hade en papegoja, som när nå-
gon sade till henne: Skratta Polly — skrat-
ta, så skrattade bon genast, och skrek straxt
derefter: En sådan narr, som narrar mig
att skratta. En annan, som varit många år
tillsyunvmans med sin herre, och åldrats med
bonom, samt ofta hört huvsowm jeimra sig öf-
ver sina krämpor, sade, när man frågade
henne hur hon mådde: Ahl! det är bara
dåligt, men jag hoppas att Vär lIerre tar
mig snart. När husbonden var mycket sjuk,
och det bullrade på gatan, skrek hon så
att det skrällde i huset; Tyst, pack! Herrn
är ju sjuk.
Goldsmithb berättar att en papegoja som
tillhörde Henrich VIII i Evgland, och bod-
de i ett rum i hans palats i Westminster,
utåt Thames-floden, lärde sig upprepa en
mängd strofer efter båtsmännen och passa-
gerarne som foro förbi. En gång som hon
roade sig att hoppa på sin stång utanför
fönstret., föll hon olyckligtvis i vattnet. I
detsamma hon kom ned, ropade bon högt:
En båt! tjugu Pund för en båt! En rod-
dare som var i granskapet frälsade henne
genast och bar upp henne till Kungen, med
begäran att erhålla den belöning för sin mö-
da, som hon hade utlofvat. Detta vägrade
Kungen — men samtyckte att saken skulle
hänskjutas till papegojans eget afgörande.
Roddarn bockade sig då för henne, och frå-
gade om han icke hade sagt sanning, hvar-
på hon skrek: Ge gossen en Groat (fyra
Eng. styfver); hvilket genast skedde.
Filosofen Locke, i sitt försök om mensk-
liga förståndet , har berättat en änekdot
som, ehuru otrolig den än må synas, han
RARE RR ny RrtRRRN RA rr ts RR NN VN RR NN RR SE ERROR NE — OO —— Rn ————-—— rr —— — Lr krXknrn. utvrtt— — — Zz2—