turlorskarne nuruviga Papegojornas ICrmaåga att artikulera ljudet och lära sig tala, vore förenad med någon slags urskillning att använda denna förmåga för olika tillfällen. Nedanstående anekdoter synas lemna bevis för denna sats: En Papegoja, som tillhörde Grefve Buffons syster, (säger Bingley) var mycket road af att tala för sig jelf, och tycktes föreställa sig att någon tilltalade henne. Då hon frågade, såg hon alitid på ena foten, och höll sedan upp deni vädret medan bon svarade. Hon tyckte mycket om att höra rösten på barn, men tålte icke se dem, utan bet dem då ofta, så att blodet kom ut. Hon hade också sina fuavorit-föremil; och om hennes val icke var grannlaga, så var hon så mycket mera beständig. Hon älskade utomordentligt kokerskan i huset, följde henne hvart hon gick, och sökte upp benne, då hon var borta. Om hon varit några timmar skild från henne, lade hon hafvudet intill hennes kind och smekte henne med alla tecken till en öm vänskap. Besynnerligt nog tycktes denna ömhet likväl vara mera fästad vid hennes befattning i köket, än till hennes person; ty då hon efterträddes af er annan, visade Papegojan denna samma tillgifvenbet redan från första dagen. Bingley berättar äfven, att en vid namn Willoughby hade en papegoja, som när någon sade till henne: Skratta Polly — skratta, så skrattade bon genast, och skrek straxt derefter: En sådan narr, som narrar mig att skratta. En annan, som varit många år tillsyunvmans med sin herre, och åldrats med bonom, samt ofta hört huvsowm jeimra sig öfver sina krämpor, sade, när man frågade henne hur hon mådde: Ahl! det är bara dåligt, men jag hoppas att Vär lIerre tar mig snart. När husbonden var mycket sjuk, och det bullrade på gatan, skrek hon så att det skrällde i huset; Tyst, pack! Herrn är ju sjuk. Goldsmithb berättar att en papegoja som tillhörde Henrich VIII i Evgland, och bodde i ett rum i hans palats i Westminster, utåt Thames-floden, lärde sig upprepa en mängd strofer efter båtsmännen och passagerarne som foro förbi. En gång som hon roade sig att hoppa på sin stång utanför fönstret., föll hon olyckligtvis i vattnet. I detsamma hon kom ned, ropade bon högt: En båt! tjugu Pund för en båt! En roddare som var i granskapet frälsade henne genast och bar upp henne till Kungen, med begäran att erhålla den belöning för sin möda, som hon hade utlofvat. Detta vägrade Kungen — men samtyckte att saken skulle hänskjutas till papegojans eget afgörande. Roddarn bockade sig då för henne, och frågade om han icke hade sagt sanning, hvarpå hon skrek: Ge gossen en Groat (fyra Eng. styfver); hvilket genast skedde. Filosofen Locke, i sitt försök om menskliga förståndet , har berättat en änekdot som, ehuru otrolig den än må synas, han RARE RR ny RrtRRRN RA rr ts RR NN VN RR NN RR SE ERROR NE — OO —— Rn ————-—— rr —— — Lr krXknrn. utvrtt— — — Zz2—