Det är i sanning bedröfligt alt förnimma det en person som slagit sig på publicismen, och på köpet tagit sjelfva vishetsgudinnan till skylt, kan vara så alldeles utan både egentligt konststudium (bvilket man dock mindre kan förtänka honom) och till och mel den vanliga humanistiska bildning, som i estethik och konst plär gilva några generella grundbegrepp, om också icke annat, — att han will åtaga sig inför allmänheten våstå det begreppet , iden i ett konstverk, allde!es icke angår konstnären! Och hvad sätter han då i dess ställe? jo ett ord som ban kallar Myth och som af den verkliga Mythen, ej, under hans hand, får behålla mer än dess yttersta ytligaste bemärkelse, af traditionell form. Finnes det då någon traditionell form i konsterna, för hvilken icke ett begrepp, sannt eller icke, ursprungligen legat till grund? Formen kan endast så länge uppfattas såsom ett konstverk , i detta ords högsta, fulla bemärkelse, som detta begrepp klart framstår derur. Bortfaller det, så återstår visserligen det värde figuren i och för sig sjelf eger; men med betydelsen har dock dess innersta väsende gått förloradt för åskådaren. Antiken visste detta. Den försökte icke att i bildande konst återgifva annat än klara, bestämda ideer och genom attributer af en djup poetisk, genom seklerna gäliande betydelse, höjde den sina. konstverk öfver alla vexlingar af tider och lynnen. Antikens afbildningar af dundrets och krigets gud, af Kärlekens gudinna m, m, skola städse för hvar och en som ej saknar uppfattningsförmåga, äfven om han aldrig hört omtalas Jupiter , Mars, Venus, ega den; betydelse Mythen innefattar. Hvari ligger orsaken härtill? Visserligen mycket i attrvibuternes sinprika nppfinning, men mest iklarheten af den ide figuren uttrycker. Vore mytben ingenting annat än en traditionell form, såsom Minerva vill hafva det, så skulle hvarje mansfigur med örn och blixt vara en; Jupiter, och sjelfva den fordna ryktbara Borgmästarinnans i Trosa beläte? en Venus, om man blott placerade det i en vagn, dragen af tvänne turturdufvor. Detta. vore visst ganska beqvämt för en bop halfkonstnärer som aldrig förmått höja sig till idgen, utan i gravursamlingar och museer hopletat de yttre typerne till sina arbeten, obekymrade om de dervid, då de skola afbilda t. ex. en Juno, frambringa antingen en karl eller en Venus. Den afart af Mythiska föreställningar Minerva vill göra gällande, u opkom först efter konstens fullkomliga förfall... Minerva erkänner det sjelf, och ensamt detta borde öra henne litet försigtigare med det pris hon tilldelar den. Catholska religionens och de sydländska nationernas lynnen 1 förening, fordrade en hild, ett tecken för snart sagdt hvarje föreställning. Den öfvervägande subiectiviteten i Christendomens caracter