hemvist. Händelsesis var skeppskaptenen en gammal, förmögen hederlig och ömsint mun, som under ett långt äktenskap icke saknat någon annan af lyckans gåfvor än den att blitva far. Hans parti var snart taget. Han gick nu för frakt till Liverpool, men snart var resan fulländad, och han återkom innan korrt till sip hemort, norra delen af Irland. Utan dröjsmål begaf han sig till sin boning, medl!örande den lilla pris, han gjort på ett så besynnerligt sätt, lade den i sin hustrus armar, och de lycklige makarve, som pu af slumpen fått hvad som så länge vägrats åt deras ifvigaste önskningar, öfverhopade den lilla nykowviligen med de ömmaste karesser, hvilka också snart lika hjertligt besvarades. Sedan någon tid förflutit, utan att de hört något al barnets rätta föräldrar, beslöto de att adoptera gossen såsom eget barn, och kaptenen insatte honom genom en laglig handling till arfvinge af hela sin förmögenhet. Den lilla gossens älsk värda marer och utseende gjorde honom allt mer och mer kär för hans fosterföräldrar, som uti honom sågo deras ålderdoms tröst. Men innan ännu ett år Lunnit ferflyta, gjorde en händelse, att den rätta modern, som i,.månaders tid under smärtans bittraste tårar förgäfves ropat på sin lilla Will blef af sjöfarande underrättad att barnet efter all anledning ännu lefde och blifvit upptagen af elt barnlöst folk på Irland. Utom sig af förvåning, glädje och längtan, skref hon genast till den förmodade! fosterfadern, beskref gössens utseende och kläde-. drägt, , och besvor honom vid allt hvad heligt var, att, om dessa kännetecken slogo in ofördröjligen skicka barnet till henne åler. Glad öfver alt hafva gjort en god gerning och ännu gladare att kunna läka såren i eit blödande modershjerta , skref den redlige sjömannen genast tillbaka till mo-dern, och försäkrade henne, att den gosse han upptagit, utan tvifvel vore hennes förlorade son. Men tillade han den lilla främlingen har icke råkat i elaka händer: jag älskar honom på det ömmaste, redan han min och min hustrus lagligen adop-. terade barn, och en dag skall ban tillträda all vår icke obetydliga egendom. Låt oss derföre få behålla det fynd, ödet tyckes hafva beskärt oss; och om det kostar för mycket på moders-hjertat att vara skildt ifrån det ende föremålet för sin kärlek, flytta öfver till vår ö, ivträd i min boning, der ni icke finner anvuat än vänner och slägtingar, och stadna der qvar, att sjelf bli ett vittne till den uppfostran jag ämnar gilva eder son: tillåt mig emedlertid att sörja för en beqväm öfverresa, äfvensom för alla edra framtida behof. Den ömaste moder är icke alltid den förnuftigaste. En resa öfver hafvet, en